I hela mitt liv har jag lutat mig mot att jag alltid har skött det här med att sova många samanhängande timmar om natten, tränat regelbundet ja kanske tom. mer än jag egentligen behöver. Ätit rätt och riktigt har jag också för det mesta gjort utan att för dem skull vara någon hysterisk människa kring det här med kalorier och kolhydrater hit eller dit. Med andra ord och som en enkel samanfattning, jag anser att jag alltid har haft en god balans med och till mig själv trots att det kanske stundtals varit en väldig obalans runt omkring mig och samtidigt lite för nära. Som det här med att ha en person med kontaktförbud i sin närhet, ja, det är ju inte första gången i mitt liv som jag har det på så vis men jag hoppas defenetivt att det är för den sista! Att ha det så förstår ju tom. jag, det är inte något normalt tillstånd i en människas liv. Såklart frågar jag mig många gånger vad anledningen kan vara till att just jag blev ”utvald(?)” till att få ha det på så vis.
Med situationer som uppkommer i livet som pågår just nu så inser jag att det som hände då, ja allt som lade grunden till åklagarens och polisens beslut då, har jag knappt pratat om med någon. Trots att det är på det viset, ja att jag så länge valde att vara tyst så har jag även den tokiga storyn helt glasklar för mig. Jag konstaterar rätt snabbt när jag tänker efter, det skulle lätt kunna vara till grund för en sjukt dålig film, en del 1 . Även om jag har alla papper sparade ifrån utredningen och alla underlag som blev till grund för kontaktförbudet den gången så behöver jag inte läsa på ett endaste blad för att minnas dessa händelser i detalj. Sådant glömmer man ALDRIG och allt som finns dokumenterat i nutid lägger jag till högen för att spara. Jag vet inte vad jag ska spara det till, men jag vill aldrig glömma, tvärtom. Jag vill minnas eländet för att göra någonting bra av det. Jag vet att det går, det bevisar jag främst för mig själv flera gånger om. Eftersom jag inte har någon koppling längre med personen som var anledning till kontaktförbud nr. 1 så blir det ju oclså naturligt att lämna det bakom sig, det blir lättare att släppa och helt enkelt bara länna och gå som jag valde att göra tillslut. I det fallet finns det heller inga barn inblandade med genetisk koppling (tack och lov) . Det gjorde det garanterat så mycket lättare till att bli helt fri. Jag kommer aldrig någonsin behöva ha med det livet att göra igen om jag inte vill. Att det inte finns någon sådan koppling med barn hjälpte ju mig att bli påriktigt fri den dagen då jag tog beslutet att lämna och äntligen gå vidare. Jag kommer säkert berätta mer om detta framöver. Kanske lite mer beskrivande och detaljerat. Det kontaktförbud som rådde då har jag egentligen inga som helst problem att prata/skriva om, men det är så många andra nästan mer galna händelser som tagit över och knycker mycket av min tid nu så det som hänt tidigare bleknade rätt lätt i jämförelse.
Ifrån dåligt så kommer någonting bra, det upplever iallafall jag ständigt och jag har därför bestämt mig för att fortsätta att ha det tankesättet och den inställningen.
Den sista tiden (snart den senaste veckan) har däremot mina annars fungerande rutiner rubbats ordentligt. Plötsligt har jag fått väldigt svårt att sova. När jag väl somnar så drömmer jag väldigt jobbiga och tråkiga saker . Jag har faktist tom. slarvat med maten och det har ju tidigare inte hänt. Rör på mig, det gör jag tack och lov fortfarande men den senaste tiden har det mer varit insyftet att jag måste få luft, ”jag måste få andas med mig själv” känslan har smygit sig på. Detta har pågått lite mindre än en vecka men det känns som en hel evighet.
När jag tittar mig i spegeln så ser jag oerhört trött ut. Såklart vill jag inte att det ska vara så och såklart måste jag bestämma mig för att det ska bli en ändring på det. Inte hjälper det att jag stirrar på mig själv i spegeln och grinar illa mot det jag ser. Hur hjälper det? Jag är också medveten om att jag bör lära mig att förhålla mig till all den informationen som skickas till mig i form av skärmdumpar av foton och konversationer som inte alls är trevliga och positiva att ta del av. Jag frågar mig själv samma sak som andra nära frågar, nämligen om det är nödvändigt att ta del av ALL denna negativa och inte upplyftande information med tanke på hur den faktist påverkar mig negativt. Mitt svar blir ett tveksamt ja. Om det blir mer och värre (henskt att det kan tänkas bli så), ja då är det ”bra” att ha denna information sparad som både jag och min sambo får skickad till oss av många olika människa. Någonstans, ja för att fokusera lite mer positivt, så finns det fortfarande väldigt många människor som bryr sig och verkar för det rätta. Annars skulle de aldrig engagera sig så som de gör. Jag däremot måste lära mig att hantera allt på ett bättre vis, annars kommer jag aldrig att orka.
Jag har därför plötsligt fått många roliga saker att se framemot. Träning och utveckling inom det området är så roligt. Redan på måndag startar ett ärofyllt uppdrag. Mitt jobb på skolan kör igång igen på allvar nästa vecka och en uppfinning som jag haft som hyllvärmare lite väl länge ska kanske äntligen väckas till liv . Imorgon har jag ett spännande möte i Härnösand!
Visst förstår jag till en viss del alla som i ett oroande syfte uppmanar mig till att ta det lugnt och många tycker att jag borde tänka lite mer på mig själv osv.. men jag kan ärligt säga att alla dessa projekt, jobb m.m är viktiga för mig i just ”Må bra syfte”. Alla dessa projekt och saker jag tar nog för är positiva inslag i mitt liv som hjälper till att skapa balans i min vardag. Framöver när jag har så väldigt många positiva saker att se framemot så kommer jag ju stt må som en prinsessa. Jag ska bara också bestämma mig för att få till det här med att sova på natten och inte slarva med maten bara.
Livet är fantastiskt trots allt för livet blir vad jag bestämmer mig för stt göra det till ❤️✨