– Om vi börjar röka eller kör motorcykel, ja då kommer pappa inte låta  oss  bo hemma!

Detta är vad min  sambos barn berättade helt spontant och utan någon specifik fråga då vi var på vårat vanliga veckomöte igår.  Det är nog dags att tona ner det hela snart, annars är nog kanske risken  stor att det blir både motircykelburna och kedjerökande barn som växer upp, ja i ren trots mot sin pappa  😊

Barn är verkligen helt oblyga och så spontana då de känner sig trygga. Ärligheten själva och det är så härligt. Att ta vara på deras oförstördhet hjälper på många vis, framförallt om de blir eller har blivit utspelade av vuxna. Tänk så många uträknande  och egoistiska vuxna det finns och som helt struntar i alla utom sig själva. Vuxna människor som tom. använder små barn i sin planering som kanske inte alltid är sanningsenlig utan mer ska passa de själva, ja de vuxnas agenda.  Det är verkligen hemskt att barn, stora som små , ska behöva genomgå detta. Fasr jag vill tro att barn ofta hittar någon de känner förtroende för så galenheter och lögner avslöjas och ställs till rätta innan alltför stor skada har skett.

 Det är så nyttigt, men framförallt intressantast att man som stor familj tillsammans erbjuds att få prata om livet och allt som sker. Många saker vi lyfter tillsammans under våra regelbundna träffar finns det inte alltid något ”bra” svar  på, men bara att känna  det naturliga med att prata om ”det”, ja just det där ”det” som  är så svårt att  förstå för både barnen och för oss vuxna är hela poängen. Det är nämligen viktigt att få hjälpen till att sätta ord på de olika känslor som uppstår lite nu och då, men det är också viktigt  att tillsammans fä verktygen till att klara vardagen och det som ligger på av diverse anledningar tillsammans som en familj.

När barnen igår sa att de inte får röka för pappa så var 6-åringen snabb att fortsätta att utveckla det hela: ”Anndelie är också väldigt väldigt allergisk”.  (Hon tittade på mig och fortsatte)  ”- Minns  du Andelie när du och pappa hämtade oss och vi satt i bilen för att åka hem, vi kramade dig i bilen och då började ditt ansikte svälla upp och du blev alldeles röd och allergisk i hela ditt ansiktet.” Ja, hur ska man någonsin kunna  glömma det tänkte jag för mig själv. Det hände ju inte bara  en gång, det hände ju alla gånger barnen hade funnits  bland vuxna som röker.  Varje gång fick de hoppa in i duschen när de kom hem och kläderna de hade på sig stoppade de själva in i tvättmaskinen.  När man tycker om varandra så blir det ju inte konstigt arr göra så. Jag vet att jag många gånger var rädd att de skulle lägga på sig någon skuld och tänka att det var pga. dem som jag reagerade och blev så väldigt allergisk, men de fattade läget direkt. De förstod att jag var allergisk mot  cigaretterna och röken som sätter sig precis överallt och att jag inte var allergisk mot dem för at jag var noga med att berätta och förklara för dem såklart. Det ör nyckeln tull allt tror jag. Ja att vara ärlig ned barnen, så ärlig det baea går att vara.   Vi kände rätt snabbt både jag och mina bonusbarn att vi fick vänta med att kramas tills efter duschen gjort sitt, alltså spolat bort spåren av allergikällan. Detta kan ju hjälpa till att hålla dem borta och avskräcka dem från rökning tänker jag. För  tillfället finns det inte någon som umgås ned våra barn som  röker, men jag intalar mig att barnen blev tillräckligt avskräckta då de såg hur det påverkade mig, ja hur allergisk jag är och på så vis förstår faran  med det hela och därför undviker det i framtiden när och om decsrälls inför det valet.

Medan vi samtalade igår så pysslade  vi också som vanligt.  Det blir en  lättsam och bra mix för oss alla. Som vanligt så var jag både trött och helt  slut efter denna träff och det har hållt i sig även denna hela dagen efter  Det är oundvikligt tror jag.