När man längtar efter något så mycket är det jobbigt då det inte blir som man tänkt sig.
Då spelar det inte någon roll att det handlar om en struntgrej.
Som idag!
Jag vet hur mycket min sambo verkligen längtat efter att få komma ut i skogen för en första tur på sina nya längdskidor. Just friheten att åka iväg utan ansvar för små barn, bara att få bry sig om sig själv och ingen annan tror jag är en stor del i hela grejen.
Jag förstår det mer och mer desto längre tid det gått i vårat gemensamma liv.
Pusslet av hur hans liv verkligen sett ut de senaste åren helt själv bevittnar jag ju nu vid sidan av.
Inget han berättat är direkt någon överdrift.
Som sagt, skidturdags. Det var det bästa jag kunde ge honom i födelsedagspresent tydligen för han är verkligen övertacksam för sin skidutrustning.
Väl uppe i spåret så tog det mindre än tio minuter innan telefonsamtalet kom.
Första storvurpan var ett faktum och visst hade han slagit sig lite här och lite där men det värsta i hans värld var att bindningen hade gått sönder på den ena skidan.
Han var skitförbannad!!
Mot Stadium för att fixa ny bindning, det tog någon extra timme men vad gör väl det?
Han har ju två hela dygn med all tid i världen för att ägna till sig själv just nu.
Tillbaka i spåret är han därför nu igen. Återigen glad och redo för att bemästra den tuffa terrängen (hehe)
