Människan är fantastisk på så vis att han/hon vänjer sig snabbt.
Så länge det känns bra vill säga.
Har man kommit så långt och bestämt sig för att prioritera sig själv då det börjar kännas fel så hittar man sätt att göra det på.
Jag har länge eftersökt egentid om än bara för ett dygn.
Egentid då det INTE handlar om sitt jobb, egna åtaganden, aktiviteter med och för sig själv osv prioriteras.
Nej egentid i form av att bara få vara en kväll eller två helt spontant och oplanerat, att få sova länge på morgonen, ligga i soffan halva dagen, ta långa sköna promenader utan att ha något direkt mål.
Jag vet.
Det är en flykt i mitt huvud nu.
Just för att vardagen fylls med en massa ”måsten” och åtaganden.
Själv har jag den ständiga pressen på mig att ordna massor med saker flytten inneburit för att ta ett av flera exempel.
Så ja, det är svårt att prioritera den där kvalitetstiden med och för sig själv då.
Dessutom om man är två personer som ska komma överens om vad kvalitetstid är så kan det ju verkligen krocka.
För mig kan det handla om en så banal grej som att smyga iväg för sig själv, få den här tystheten runt om som jag eftersöker mer än någonsin numer.
Bara tända några ljus och under vidare tysthet bara njuta av lugnet som plötsligt infinner sig.
För andra kan det handla om att tex. en tidig lördagsmorgon kliva upp med sina barn, äta frukost och så fort som möjligt komma ut till det nya snölandskapet.
Inget är rätt eller fel bara det passar.
Fast lika mycket att följa sitt är det viktigt att ta hänsyn till varandra om man väljer att leva sitt liv tillsammans ned någon annan än sig själv och sina.
Ett liv tillsammans med någon är så mycket djupare och finare än ”bara” kärleken till varandra.
Ett förhållande lär oss så mycket om oss själva. Vem vi är och hur vi är?
Livet är ständigt en magnefik utmaning
och det bästa av allt:
vi lär så länge vi lever om vi är inställda och mottagliga för det!

20131207-085845.jpg