Det här med att skriva har nog  på fritidsbasis alltid varit mitt stora intresse. Älskade novellskrivningarna i skolan, alla berättelser man fantiserade i hop. Hittade på den ena tokigare historien efter den andra,  det har jag verkligen varit mästarinna på. Kanske ett sätt att fly, gömma sig lite bakom den ständigt skrattande masken. Supergirl, blev superkvinna osv…men egentligen, vem är supergirl, superkvinna påriktigt? Finns hon och vem är då den människan?  Är det hon som ständigt står där med det lysande och skrattande instruktörsfejset som är hjärntvättad  i sin grundutbildning att som instruktör har man ALDRIG någon dålig dag, spelar ingen roll vad som hänt! I mötet med människor, flinet på bara…eller är  egentligen den påriktigt  äkta Superkvinnan hon som vågar visa att dagen ser inte lika ut alla dagar, dagsformen kan svikta och det är just det som är grejen! Styrkan i att kunna erkänna sina mindre bra dagar och se de och därför tackla de dagarna  för vad de är. Inte lådsas något annat, inte spela någon dålig teater..

Med åren som gått, med de olika jobb inom träning och möten med människor av olika slag har jag lärt mig massor. Störst hos en människa tycker jag är ödmjukheten. Att kunna se sig sjäv som en bra person även en sämre dag just för att det precis är så, att  våga vara lite fel för att lyckas komma rätt, det är styrka för mig påriktigt. Att bloggandet blivit en del av min vardag beror på ett av mina tidigare jobb. Sedan har det bara bubblat på av farten. Fick en svag släng av lite skrivkramp i stunden när jag insåg att dom på Sundsvallsnyheterna ville länka in mina små funderingar till deras websida sn24.se,  ja en svag släng i ordens rätta bemärkelse  för rätt snabbt så var det som igång, länkat och klart och den här slängen av osäkerhet försvann lika snabbt som den kom. Släppte den här om jag kallar det lätta prestationsångesten rätt direkt. Varför ska man börja tänka på tokigt o negativt sätt när focus verkligen är att jag mår gott av mitt skrivande?  Nej då är det ju inte läga att bryta  med en negativ tanke.  Inser att mitt skrivande bara gör mig själv lite mer hel, strukurerad på ett helt nytt sätt  och det gör mig bara så gott.  När jag rensar ur mig en massa genom skriften så sorterar jag upp allt och kan likna det med att jag lägger tankar o funderingar om jobbet, olika projekt, kärlekslivet i olika  påsar. Nästa gång samma lika tankar kommer är det väldigt lätt att gräva i rätt påse och utveckla tankar till handlingar vidare. Förstår du? Haha, inte lätt när det är svårt..men det spelar inte sån stor roll, huvudsaken är ju att det för mig fungerar.