En av mina största rädslor och en skräck som jag levde med precis varje dag under flera år. Det är så mycket bättre nu även om rädslan för att någonting ska rycka ifrån och förändras mot någons vilja alltid finns. När de tyngsta av alla beslut vilar under myndigheter och inte hos individer själva så kommer nog alltid den där tickande oron att finnas. Ibland mer och ibland mindre påtaglig. Tack och lov så gör alla åren även de små individerna både äldre och med det mer medvetna. De kan även de bilda sina egna uppfattningar utifrån fakta som de söker och tar reda på allt eftersom.
Lilla hjärtat
Detta är exempel på vad som varit min största mardröm och vad jag oroat mig för 24/7, men ännu mer tidtagare år då barnen var små. På något vis känns det lite mer säkert nu då barnen blivit större och mer medveten. Med ålder kommer ju både klokhet och mer kunskap inbillar jag mig. Eller så är det kanske också en strategi och ett sätt att förhålla sig för att överleva lite bättre genom att anamma det tankesättet för mig. Beslut som fastställts, det som känns säkert och totalt vattentätt borde få vara det, men detta är tyvärr ett så fruktansvärt exempel på att det inte alltid är så. Ett exempel på hur man ser till det biologiska arvet och bioföräldrars rätt till sina barn i första hand och inte ser till barnet/barnens behov och det/deras rätt till en fortsatt säker och trygg miljö att växa upp i för att få chansen att bli sitt alldeles egna starka och sitt bästa jag. Jag känner så oerhört mycket för denna familj. Deras mardrömsöde har oroat mig under många år precis varje dag. De som lever nära mig vet att jag kämpat hårt med dessa tankar även om de inte direkt väljer att prata med mig om det.
TACK lilla hjärtats familj (ja, jag kallar dem för hennes familj eftersom det är där hon varit den större delen av sin tid på jorden. Såklart är det de som är hennes mamma och pappa. Såklart så är det också det som hon skulle tänka själv i sin framtid om hon fick leva, jag är alldeles övertygad om det.) Största TACK för att ni delar denna historia. Det hjälper och stärker mig i mina funderingar och tankar i det tysta som det oftast numer landat i för mig. Jag kommer att fortsätta att ta del av era tankar som ni delar. TACK för att ni är så generösa trots det fruktansvärda som ni tvingas leva med. Att tiga om fruktansvärda saker som upplevs i sin vardag är inte det rätta om man frågar mig, Alla är vi såklart olika och det är någonting jag försöker att lära mig att acceptera det och söker därför hjälp och stöd där det går och där det är möjligt.