Sista april, sköna maj välkommen och så vidare, minnen från min barndom och ungdomstid väcks till liv. Underbara och fina minnen från en alldeles fantastisk tid ska tilläggas.

I lilla Bergeforsen, två mil norr om Sundsvall samlades vi många kompisar och på cykeln drog vi från majbrasa till majbrasa i bygden. Vårt mål var alltid att hinna med så många brasor som möjligt innan de slocknade. Om det regnade alldeles för mycket ringde jag mina föräldrar och på så vis kunde många av oss genomföra denna tradition ändå. Vi lämnade då cyklarna och i stället åkte vi med min pappa, som lämnade oss för att bestämma en ny tid för att skjutsa oss vidare till nästa majbrasa. Att inte få skjuts av sina föräldrar på grund av att det intagits alkohol har aldrig existerat för mig och att det skulle vara någonting som inte alltid är att ta för givet för ett barn är en reflektion som jag inte ”lärt” mig att förstå innebörden av förrän jag blivit vuxen. Att ha vetskapen om att mina båda föräldrar alltid bara har varit ett samtal bort har skapat en inbyggd trygghet hos både mig och min bror. Den känslan önskar jag att jag kunde få dela med alla, för varför ska en sådan enkel och banal grej inte kunna få vara en regel för just alla?Som förälder borde det ju vara det mest självklara, att hålla koll på sina barn och att ha en kontinuerlig kontakt då man är ifrån varandra – det finns ju nästan inte någon som inte har mobiltelefon i dag. Med det sagt menar jag inte att föräldrar inte ska få slappna av och ha det mysigt. Självklart ska alla få chansen att ha roligt emellanåt, men när man har tagit klivet och fått det stora förtroendet och ansvaret att bli förälder så innebär det också att man fullt ut bör leva sig in i den rollen.

Jag tappade räkningen under en period gällande hur många gånger min äldsta dotter sa meningen: ”Det är bara du mamma som ringer till mig!”, med mycket missnöje i rösten då hon svarade efter en signal de kvällar hon var ute. Jag ska medge att jag flera gånger höll på att gå på den, jag kom på mig själv med att tycka lite synd om henne som hade en sådan vansinnigt pinsam mamma. Tack och lov tog den tvivlande känslan inte över. Jag fortsatte med mina samtal lite nu och då för att kolla läget och jag är rätt övertygad om att det är många som känner igen sig i en sådan anklagelse från sin tonåring.

Många gånger har jag självklart hämtat mina barn och deras vänner. Jag eller min sambo. Sten, sax eller påse har varit en metod hos oss, inte meningen ”Åk du och hämta för jag har druckit vin”.

Självklart råder alla över sina liv. Jag kan ju enbart tala utifrån min erfarenhet och det som har format mig till vad jag står för, tänker och tycker. Men eftersom jag märker att många unga faktiskt lyssnar till vad jag har för värderingar så delar jag mer än gärna med mig. Jag som haft turen som fått en trygg och stabil grund att stå på, någonting som jag numer kan reflektera över, känna tacksamhet och ödmjukhet inför. På mitt arbete har jag fått titeln ”Ms. Bubble”. Jag älskar mitt namn, det beskriver precis vad jag är, ”a bubble everywhere”. Att få jobba på det vis jag gör på Engelska skolan i Sundsvall är helt fantastiskt. Varje dag får jag förmånen att träffa barn och samtala tillsammans med dem på olika vis beroende på alla olika åldrar. Barn och tonåringar, både innanför skolans väggar men även genom projekt som jag får tillåtelse att genomföra utanför vår arbetsplats väggar. Mitt motto på arbetet är mycket enkelt. För mig handlar det om att vara en god förebild och att enkelt beskrivet vara den där extra vuxna personen att bara kunna få samtala med. Jag blir en slags länk många gånger till den vuxna världen. Det är ett stort ansvar som vilar på mina axlar varje dag och den medvetenheten tror jag är väldigt viktig att ha med sig just varje dag. Jag gör verkligen mitt yttersta för att vara den bästa versionen av mig själv i mötet med barn och ungdomar. Hur skulle det annars se ut?

”Barn gör som vi gör och inte som vi säger” är ju ett väl använt uttryck och det för att jag tror att det är en enkel regel att sätta för sig själv och ett enkelt livsmotto att följa. Om vi vuxna är berusade och går runt med en alkoläsk eller starköl på offentlig plats vid sista april-firandet, hur uppfattas det av våra unga? Sociala mediers flöden svämmar stundtals över med bilder på fyllda vin- eller ölglas och selfies på förnöjda ansikten tillhörande vuxna män och kvinnor. Självklart vilar det ett större ansvar på de vuxna som arbetar eller engagerar sig tillsammans med barn och ungdomar, tänker jag. Det skulle inte direkt se så snyggt ut om jag som till vardags arbetar med barn och unga beblandar mig med dem och är märkbart berusad. Ännu mindre bra skulle det bli om jag därefter sänder en video där jag på ett sluddrande och sentimentalt vis predikar om hur fantastiskt det är att få arbeta tillsammans med barn och unga och till och med bekräftar att jag är visst är lite berusad. Hur skulle det klinga i de små öronen och i deras föräldrars öron? Nej, så klart skulle man förlora många förtroendepoäng med ett sådant handlande. Väljer man att ta på sig ledartröjan för barn och unga, för sina egna och/eller andras så innebär det att man tar på sig ett stort ansvar som man inte kan festa bort offentligt. Så klart ska det skapas tilltro mellan vuxna och unga, inte besvikelse och misstro. Så ta det lugnt på Valborg, ha koll på dig själv och på dina barn. Var den där föräldern som ringer så som ”ingen” annan mamma eller pappa gör. Den dagen vi slutar bry oss tror jag också att vi förlorar respekten från våra små. Tänk också på att det finns många andra än bara våra egna som kan behöva lite engagemang från en vuxen. Det finns barn och ungdomar som av olika anledningar inte alls har det naturliga engagemanget i sin närhet men som förtjänar det precis lika mycket som alla andra.

Tillsammans blir vi både starka och gör skillnad.

Annelie Nordin

Inspiratör, initiativtagare till Tillsammans på stan