För någon dag sedan kom det lite funderingar till mig. Det kommer liksom till mig i vardagen och i mötet med olika människor. Jag skriver långt ifrån gällande alla mina möten och funderingar, inte öppet men i mina dagböcker finns det mesta. Att skriva är ett bra sätt för mig att hantera både känslor och händelse . En del publicerar jag och det är helt frivilligt att ta del av vad jag kommer fram till i mitt funderande. Jag förutsätter att man väljer att läsa det jag skriver för att man gillar mig och inte tvärt om. Man ska omge sig med de personer som ger någonting och inte tar, så är jag den personen så kan det ju vara trevligt att fortsätta att läsa, annars är det ju bättre att lägga sin tid och kraft på någonting annat tycker jag..
Så till delar a dagboksanteckningar för några dagar sedan:
Det är väl ändå självklart att man säger hej till varandra då man möter varandra? Vänner, Kollegor, okända som kända personer för varandra ?
Fast när bitterheten och elakheten tar över så blir ingenting särskilt logiskt, heller inte vackert. Uppsynen, utstrålningen, auran och karisman är liksom helt bortblåst. En tråkig och ledsam syn. Det slår mig ibland att jag starkt funderar på att gå fram för att ge personen/personerna en stor kram. Jag kan för ett litet ögonblick känna att det kanske är vad som precis behövs?! Fast i samma stund som den tanken dyker upp så slår jag bort den. Bitterheten kanske finns där av en anledning? Anledningen kanske tom. är jag själv som just precis uttrycker mig på det vis som jag nu i skrivande stund väljer att göra och det kanske inte alls är särskilt populärt att man uttrycker sig på just det viset och därför blir en anledning till denna uppsyn. Att vara orsaken till någonting dåligt utan att direkt veta?
Jag är ändå inte så dum att jag inte förstår att man kanske inte går hem särskilt bra hos alla. Långt ifrån alla gillar att man försöker vända det mest negativa och dumma till någonting positivt och någonting bra. Ja, jag skriver faktist under på att det är någonting jag väljer att försöka mig på att göra precis varje dag och min strategi och mitt tankesätt har fungerat hyfsat bra hittills även om det stundtals är vansinnigt jobbigt. De som intresserat sig och pratat med mig lite mer vet alldeles säkert att det är just så. Om jag inte hade valt den strategin precis varje dag i kombi med stöd från mycket kompetent samtalsterapeut så hade jag nog inte tagit ett endaste kliv utanför mitt hem. Jag vet att det är min vilja och min kraft som styr mig till mina framsteg och därför har jag mig själv att tacka för den framgången till stor del. Finns det egentligen någon annan än jag själv som kan ”göra jobbet” till en förändring i rätt riktning? Bara en liten snabb och spontan fundering.
Nu är det tack och lov övervägande positiva människor som hör av sig till mig med upplyftande feedback och det är dem och deras goda kraft som jag fokuserar på. Inte från de som hatar, föraktar eller är illvilliga.
Så tillbaka till det där med en kram eller några fina, upplyftande och värmande ord. Blickar (kanske mest undvikande sådana), kyla och utanförskap talar ett rätt tydligt och klart språk hur läget ligger till och frågan är då om man ens skulle hinna fram med en leverans av just en vänlig och värmande kram? Några ord skulle man kanske i bästa fall hinna med att leverera om inte personen/personerna har så bråttom så de knappt ens hinner notera dig.
Vet inte och jag väljer faktist att inte chansa som läget ligger till, vem vet, en förändring kanske tom. är närmare än man kan ana och det utan den punktinsatsen. Jag håller tummar och tår för det.
Tänk så många barn och unga som lever i tankar som dessa, så man kan ju försöka att föreställa sig vad värme och kramar skulle kunna förändra ändå. Nästa gång jag stöter på bitterhet och elakhet i min vuxna värld så ska jag nog kanske ladda lite och försöka med en kram eller åtminstone ett par, tre upplyftande fraser ändå. Jag ska försöka mig på att hänga med i farten, bli lite synlig i den stundtals osynliga känslan.
Vill man förändra så kan man förändra men innan man väljer att vräka ur sig elakheter mot andra så borde man ta en grundlig check på sig själv. Jag tror nämligen att med den självscanningen så finner man också nyckeln till att öppna upp för ett varmare, finare och vänligare ”Jag” som är redo att stanna upp och redo för att ta emot varje liten människa, inte enbart särskilda och utvalda.
Behöver jag tillägga att vi alla behöver träna och bli duktigare på detta? Kanske med betoning på ALLA! Med den extra betoningen på att detta även gäller mig själv såklart. Jag tror att det är viktigt att vara extra tydlig då man uttalar sig, särskilt gällande saker man skriver. För mig är det nämligen en självklarhet att vara medveten om att alla har vi både styrkor/förmågor men också svagheter och mindre bra sidor i oss som vi behöver jobba på och förbättra. Kontakta mig personligen mer än gärna så ska jag rabbla upp flera av mina oförmågor som jag försöker att jobba på.