Kvällen avslutade jag med att ta ett par varv i spåret. Att skogen är den plats där jag trivs som bäst och känner mig som mest trygg på, det har jag aldrig tvivlat på. Idag blev jag bara ännu mer påmind om att det är så. Ännu en traumatisk händelse för mig och helt öppet på stan, eller närmare bestämt på ett välbesökt café på stan, jag håller alltså på med att för fullt få hjälp att hantera detta sjuka som jag lever med och som jag upplever som en tickande bomb och efter dagen idag så vet jag vilket cafe som jag aldrig kommer att besöka igen, tyvärr får jag lov att säga, eftersom det är ett cafe som tillhört mina ”favo” ställen top 3. Personskydd fungerar och det är ju för väl en sådan här gång.
Tänk att ett missbruk skapar ett sådant tunnelseende. Det är för väl att det är så, samtidigt så är det ju riktigt beklämmande, hemskt och djupt tragiskt att se en människa i ett sådant tillstånd. Jag är såklart oerhört tacksam att inte någon av barnen var med. Att se någon som man känner eller är släkt med helt öppet vara så pass påverkad att det är tunnelseende skulle ju vara katastrofalt, det är nog så jobbigt att som vuxen tvingas att se det !
Jag bearbetar som vanligt mina traumatiska upplevelser i skogen. Där känner jag mig som mest trygg och trivs absolut som bäst
