Det är så bedrövligt och djupt tragiskt. Det jag och min sambo såg och hörde på håll i fredags, alltså långfredagen får mig att grubbla och fundera långt in mot småtimmarna varje kväll efter. Denna iakttagelse har fått mig att återigen lyfta på luren för att boka in några välbehövliga samtal av stöd.
Vi parkerade våran bil direkt vid Navet i Sundsvall, vilket är ytterst sällsynt. Jag, min sambo och Lilla E hade bestämt oss för att hälsa på min äldsta dotter med sambo en stund och planen var att vi skulle äta pizza tillsammans innan vi lämnade Lillan för den efterlängtade övernattningen för hennes del tillsammans med två av sina favoriter. Vi klev ut ur bilen och sneddade över Navet. Vi blickade ut över den hyfsat tomma ytan och konstaterade rätt snabbt att nu är det minsann skollov. De som befann sig på plats var övervägande personer som öppet stod och drack och en och annan högljudd stämma ljöd rätt osammanhängande medan ciggen åkte in och ut mellan orden och meningarna. Vi stannade till, vi både såg och hörde samma sak som vi reagerade på och samtidigt. Vi hann tom. prata om en plan om någonting eventuellt skulle hända. (Bara det i sig är ju alldeles förskräckligt sjukt. Så här ska det väl ändå inte se ut? )
Hur många av dessa människor har barn? Eller om man vänder på den frågeställningen: Hur många barn skulle vilja se eller stöta på sin förälder i det tillståndet och på en offentlig plats som Navet är? Om man älskar sina barn så ofantligt mycket, vad är det då som påverkar så kraftfullt och så hårt att man väljer att helt öppet befinna sig påverkad på en plats där det finns stor risk för att träffa på personer som man känner eller som har någon form av koppling till sina barn? VARFÖR befinner man sig långa stunder på en olats som är till för att vara en knytpunkt för resor? Navet borde väl vara tänkt som en plats som länkar vidare. Bussarna går ju mest alltid så vad är syftet med att finnas där långa stunder? Jag kommer förmodligen aldrig att förstå det, jag kommer därför alltid att fortsätta att kämpa för det som är rätt och för de drabbade och oskyldiga barnens skull. Det kommer jag alltid att fortsätta med och detta som jag upplever i min närmaste närhet driver mig bara lite till. Det påminner mig ständigt om hur mycket det verkligen behövs!
Vi lämnade dotterns lägenhet efter ca.2,5’timme och återigen hördes samma gälla röst som vi kände igen och vi kunde rätt direkt se, trots att det var på håll att Navet var precis på samma vis som när vi kom en så lång stund tidigare. Tragiskt, sorgligt, hemskt… det är vad situationen är och hur mycket man än blundar eller inte försöker att se så är detta verkligheten. Många som befinner sig vid Navet i ett annat syfte än att bara åka buss så är de personerna som utmärker sig på detta vis inte den bästa versionen av sig själv, det måste vi komma ihåg och våga prata om. Det hjälper i sin tur de små att förstå lite bättre inbillar åtminstone jag mig. Förstå men för den skull kanske ändå inte direkt acceptera och det kan vi aldrig tvinga dem till att göra. Verktyg och stöd det kan vi alltid bistå med och kommer såklart att fortsätta ned.
Påsken har fortsatt och jag har blivit påmind om att krama och att ta hand om mina nära och de jag faktist fortfarande kan påverka lite bättre.