Det krävs en hel del för att få ihop vardagen och pusslet  för en stor familj med barn i typ alla åldrar (viss överdrift) och där man som vuxen tycker att det är viktigt att vara rättvis med alla barnen. I vår familj  dvs. som inte är en ”riktig” kärnfamilj läggs det stor vikt i att vara rättvis, och med det menar jag att finnas för alla de olika barnen som man automatiskt får ett visst ansvar över den dagen man bestämmer sig för att  träffa en partner som inte helt omöjligt har ett eller ett par barn.  I vårt fall är det så. Vi har två barn på varsitt annat håll, ja alltså barn som har en annan pappa eller mamma men så har vi också ett femte barn gemensamt. Att en familj ser ut på det viset som jag precis beskrev är inte så ovanligt. Kärnfamiljen är mer ovanlig vilket egentligen är vansinnigt sorgligt att konstatera om jag ska lägga min egna personliga åsikt. 

Så alltså i våran familj är det bara ett barn  av alla ”våra” fem som är ett gemensamt. Det är som sagt inte så ovanligt att det ser ut på det viset. Många av mina vänner lever i familjer på samma vis och de har sina barn varannan vecka. De bor alltså precis som mina stora barn ALLTID har gjort när de var mindre, varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Jag konstaterar hur mina vänner med barn men med andra mammor eller pappor till dem än deras nuvarande partner planerar veckorna för sina barn  hos mammorna respektive hos papporna.  Många värdesätter ju också att få lite gemensam tid i det nya livet tillsammans också om det är möjligt. 

Mina barn är så pass stora nu så de väljer helt och hållet hur de vill ha det, ja vart de vill bo.  För min sambo ser det helt annorlunda ut.  Han har aldrig haft det på annat vis än att barnen på full tid finns med honom. Visst, en period var barnen iväg varannan helg, men aldrig längre och numer är det inte alls ens på det viset.

Därför är det ju otroligt värdefullt att barnens farmor (ja det är ju de minsta tre barnens farmor och farfar) väljer att vara tillsammans med barnen, ja alla utom den minsta en helg per månad. 

I helgen har det varit just en sådan helg. Det finns inte någon som inte vet att jag tycker om mina bonusbarn lika mycket som jag tycker om mina biologiska.  Jag tror och hoppas att det just därför är anledningen till att det också finns förståelse för att det behövs avlastning och hjälp emellanåt. Inte pga. att de är jobbiga barn, nej för det är inte anledningen. Avlastning och hjälp behövs för att frigöra tid till att finnas för de stora barnen. Mina stora biologiska barn, min sambos extra-bonus barn. För att motivera mig och att hjälpa mig till att tycka så  otroligt mycket om mina bonusbarn som jag lever precis varje dag tillsammans med, som jag uppfostrar och upplever precis som mina egna,  så behövs den här hjälpen utifrån. När fotbollssäsongen dessutom drar igång igen på allvar  för min sambo så hjälper de till lite mer.  Att jag har mina biologiska barn på heltid, ja så som jag såklart har det med minstingen är ju inga konstigheter och jag märker att mina största gärna vill att hon finns hemma jämt. Det är mysigt för dem att få vara med henne lite mer i lugn och ro någon gång emellanåt. 

I helgen har vi bara tagit det lugnt. Vi har kunnat träna tillsammans, ja trots att vi har den minsta så blir det lite lättare att fixa barnvakt enbart för henne. I morse fick hon tex. gå ner till största bror och vakna till i lugn och ro medan vi, min sambo och jag tillsammans åkte iväg för en timmes träning. Hela helgen har förövrigt varit så lugn, stilla och skön. Min stora grabb har varit här precis hela tiden och suttit i lugn och ro en trappa ner vid sitt skrivbord och pluggat till körkortet. 18-års dagen är mycket nära  nu.

Som sagt, det är skönt med den här hjälpen av farmor och farfar emellanåt. Det erkänner jag och jag kommer alltid att stå fast för att det är viktigt att finnas för alla barnen i en familj som icke är en kärnfamilj. Det är ju trots allt inte barnen som valt att de vuxna ”ställer till det”. Om man som vuxen inte vill finnas för någon eller några andra barn än sina egna, ja då bör man ju krasst leva själv eller inte välja bort kärnfamiljen.  Det finns inget barn som inte förtjänar att bli uppmärksammat och såklart ska det ske på sin nivå.  Där blir det ju lite extra marigt då barnen är i olika åldrar. De har inte direkt samma behov och fungerar inte alltid bra i ett   ”alla tillsammans samanhang” (Phu). 😅

Tack vare att vi får denna fantastiska hjälp som min sambo haft hela tiden ända sedan han blev själv med dem så blir jag så väldigt glad när hans barn kommer tillbaka hem igen.  Jag vill ärligt inte att de ska bara borta iftån oss längre än max två nätter.  Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att vara utan dem varannan vecka,  så som det normalt fungerar för de föesta av mina ”skilda” vänner.  Såklart hade det kanske varit annorlunda om det vore på ett annat vis redan från grunden, men just här och nu tolkar jag  min känsla ännumer att jag tycler om och mina bonusbarn precis lika mycket som mina egna och därför reagerar och behandlar jag dem därefter.

Nu är de återigen hemma så nu är ordningen  för denna gång. De älskar att få tid med sin farmor och farfar, det märks på deras bubblande babbel när de åter är hemma igen. Underbart 💕