Det kommer en hel del klokhet emellanåt ifrån Mange Hellberg. Den killen vet vad han pratar om, han är killen som ville famla i mörkret för att hitta vägarna tillbaka till livet trots att han har jobbiga händelser med sig i sin ”rygga.”. Ett föredöme och en förebild för många. Han är lite beviset av utrycker ”vill man så kan man”, för det handlar om att vilja tillräckligt mycket och hårt. Trots att det är mörkt och vägarna därför är extra svåra att finna så går det . Det tror åtminstone jag.
När jag har gått på anhörighetscenter under hösten så inleddes de träffarna med en story direkt ifrån livet. Det var en tjej som pratade om hur hennes väg tillbaka till ett nyktert liv utan alkohol och droger sett ut. Imponerande och även hon inspirerande. Denna tjej hade en mycket speciell historia som hon levde i och med helt själv, ja för i hennes tokiga vardag som missbrukare så tog hon hela tiden beslutet för sig själv att inte på något vis blanda in sina barn. Hon har i dagsläget tre barn som hon då och då träffar. Hon har med hjälp satt punkt för att vara missbrukare för ett bra tag sedan, men den tid som hon missat eller som hon själv uttryckte det försummade från barnen går såklart inte att ta igen. Det krävs mycket arbete för att återvinna barns förtroende och för att fixa det så måste man ju först och främst ta i tu med sina egna känslor kring det hela. Hennes tro till att det ofta inte fungerar, att man istället för att bli nykter väljer droger och/eller alkohol igen är just för de hopplöst starka känslor som framkallas och de är tydligen oerhört jobbiga att börja handskas med den dag som man bestämmer sig för att börja sitt nya och HELT ”nyktra” liv. Att börja möta barnen igen som nykter, det var hennes tuffaste och bästa ögonblick på samma gång. Hon var väl medveten om att under den tid som hon varit borta ifrån dem, som längst över ett år, så krävdes det en hel del hjälp ifrån många håll för att klara av ett första möte. Så många frågor ifrån framförallt barnen att fixa sanningsenliga svar på. Är man inte klar med sitt missbruk, redo för att göra upp med sig själv och påriktigt, då är det också svårt att vinna tillbaka förtroendet hos sina små. Barn känner av om det är påriktigt eller fejk, de lurar man inte alls så lätt som man kanske ibland önskar. Ja, som sagt, mycket tänkvärt, sorgligt och klokt förmedlade hon med sin historia.
Ja, det var en gripande föreläsning och mycket med saker hon berättade kommer jag så glasklart ihåg , men hennes ödmjukhet och tacksamhet gentemot andra och framförallt mot hennes barns två olika pappor, det var någonting som grep tag i mig lite extra mycket. Jag minns att jag inte kunde hålla tårarna borta. Detta verkade vara en så genuin och genomsnäll människa som tyvärr hamnat så galet fel. Fantastiskt att hon delade sin historia. Känslan av att om viljan finns tillräckligt hårt så går det infann sig iallafall hos mig. .
Det jag tog ordentligt fasta på var att att det finns ingen annan än just ”JAG SJÄLV” som kan fixa förvandlingen genom att medvetet visa framförallt sig själv att viljan finns. Därefter kan de utsträckta händerna vara till hjälp. De ”hjälpande” händerna blir bara ett ännumer möjliggörande till fortsatt missbruk om man inte påriktigt bestämt sig för att sluta. Det är inte speciellt lätt att vara nära anhörig tänker man också när man lyssnat till en sådan här historia.