Jag har alltid tyckt att mina stora barns pappa är en fantastisk pappa till barnen. Hans sambo, ja personen han för rätt många år sedan introducerade in i barnens liv har jag heller ingenting emot. Hur skulle jag kunna ha det tänker jag om jag inte riktigt haft  chansen att lära känna  henne? Ja så såg det ut i många år. Det stämde som aldrig att vi möttes. De levde dessutom lite särbo (tror jag) ett tag.  De första åren träffade jag henne typ aldrig, eller bara  några  fåtal tillfällen, men mina barn verkade må  bra och det blev en mätstock nog till att jag inte kunde  ha någon dålig uppfattning om och mot  henne.  För vem ger en egentligen rätten att bete sig dåligt, förtala eller allmänt kräkas mot en människa som man inte på något vis känner och som dessutom fungerar och finns i ens barns vardag och liv?  Ja, inte kan jag på något vis förlika mig med att bete mig så mot en annan  människa iallafall. Att bete sig vidrigt mot en person som man knappt har träffat och som faktist finns i sina barns liv där de dessutom verkar må OK…..nej, det är INTE på något vis OK!

 Att jag uppskattar att mina barn har en fantastisk pappa har jag till och från alltid sagt till honom, men under de senaste tre åren ringer jag allt oftare och påtalar det ännumer. . Ibland påminner livet extra mycket om ytterligheter, och när man själv hamnar där så inser man hur värdefullt det verkligen är att direkt säga  det som man så mycket uppskattar och är innerligt tacksam för.  

Jag kommer aldrig att sluta med att vara en så bra extramamma  som jag bara kan.  Det har jag iallafall bestämt  mig för oavsett om det uppskattas från annat håll eller ej.  Barnen har trots allt  inte valt att mammor och pappor gör som de vill med sina liv, nej de får bara snällt hänga med och gilla läget.  Det vore väl därför ändå lämpligt att göra det så bra som man bara kan för dem?  Att kort och gott sätta sig och sitt egna stundtals lite förstora EGO åt sidan och bespara alla sina elaka ord och handlingar?

En av mina vänner skrev i sitt FB-flöde en väldigt fin och tänkvärd text. Därav kom jag lite igång med min personliga reflektion.