Jag är innerligt stolt och glad för att jag för 11 år sedan startade upp mitt hjärteprojekt Framtidsgalan påriktigt. Ja det är alltså så länge sedan innan tanken grodde och blev verklighet. Jag vill nog påstå att jag är född och fostrad till dessa tankar, ja tankarna att man i det lilla faktist kan förändra och faktist tillslut åstadkomma det stora.  Både min mamma och pappa har verkat och jobbat med diverse saker som de kfrån hjärtat kan bidra med och det är otroligt många mindre projekt kan jag säga under min uppväxt. De är fortfarande altiva  i diverse olika ideella föreningar och projekt så jag vet vartifrån jag fått min drivkraft och inspiration. Äkta är den, i allra högsta grad och jag  är både glad och ledsen att jag är på det viset. Glad för att jag  tror att jag på mitt vis kan inspirera och hjälpa andra, ledsen då det tar för mycket av mig själv och då jag har svårt att släppa och bara lådsas som det regnar. 

För inte  så länge sedan har jag  ett av många klockrena exempel. . Jag skulle ta en promenad med en vän som är bosatt i centrala Sundsvall. Jag parkerade bilen nere vid Navet och vi gick mot varandra för att mötas upp.  Jag kom inte så långt då jag fick bevittna en äldre tjej som satt mitt på trottoaren. Hon höll på att rota runt i sin väska och runt henne stod fem män i diverse åldrar. Jag bevittnade detta på lite håll, stannade givetvis till för att se vad om höll på att hända eftersom jag kände igen personen som satt där. Några av männen  stöttade upp henne och alla gick in på ett närliggande hotell/motell. Såklart hade jag kunnat lådsas att jag inte såg, såklart borde jag kanske bara ha gått med tanke på att jag faktist kände igen personen och vet att jag inte är en uppskattad människa i dens ögon. Jag gick vidare, men på vägen och innan jag träffade på mitt promrnsdsälkskap så ringde jag en person som jag vet har en ”bra” kontakt med den här äldre tjejen. Jag följde också upp det hela och vet att de hade fått någon slags kontakt vilket var viktigt att få veta. Så fungerar jag och det är nog grunden till att jag verkligen brinner för att hjälpa i den mån jag kan. Det i kombination med fantastiskt fina föräldrar som serverat mig en trygg och bra uppväxt. Föräldtar som har vågat sätta gränser och på så vis lärt mig att hysa respekt för både mig själv och för andra.

Framtidsgalan verkar  för att stärka barn och ungdomar i tron på sig själva. Framtidsgalan försöker fokusera på det bra och det positiva och inte det dåliga. Med Framtidsgalan vill jag dela med mig till alla av de verktyg jag fick, ja de verktyg som hjälpt mig och stärkt mig til att säga bestämt NEJ till dåliga saker som erbjuds.

Jag vill tro att om man blir boosta  med massor av godhet, om man tidigt blir  stärkt med att man är bra och duger som den man är, ja då kanske det blir ett litet extra motstånd att skada sig själv som man faktist gör då man väljer de dåliga vägarna. Fel begår vi alla och jag har också en stark tro på att fel också kan vara utvecklande om man väljer att göra någonting  bra av det i nästa stund. . Jag har filosofin att av fel kommer man alltid rätt om den genuina känsla för det finns.     

SOM SAGT, DETTA ÄR MIN TRO OCH VAD SOM DRIVER MIG TILL ATT BIDRA PÅ JUST MITT VIS!

Med det sagt förstår jag ju såklart att inte ALLA delar min filosofi och mina tankar. Det är väl också en utvecklande tjusning i sig att tycka olika?!   Fast jag vet att det är många som inspireras och jag får frågor varje vecka angående  att hjälpa till, fler vill jobba under Framtidsgalans paraply. Fast det borde ju också vara lika naturligt för  de som tycker raka motsatsen, ja de som anklagar mig för att vara falsk, kallar mig helt sjuka saker att i sin tur göra någonting fast på sitt vis i stället. Ingen skulle vara gladare än jag, för alla krafter  behövs för en förändring till en lite snällare och bättre värld. Hat föder bara hat och det ör en så onödig känsla som tar så oerhört mycket energi som går att omvandla till  någonting annat och någonting så mycket bättre 😘

Jag avslutar med ett citat jag använder flitigt:                                     ”Ingen kan göra allt, men ALLA kan göra någonting”.

Med det sagt så fortsätter jag att verka i Framtidsgalans  anda, ett hjärteprojekt jag alltså startade upp för mer än 11 år sedan, alltså långt innan jag träffade min nuvarande sambo. Vi har bara levt med varandra i drygt tre år.❤️