Jag tror att alla någon gång dragit en ”vit lögn” eller har ljugit smått eller stort om någonting. Känslan då det inträffat efteråt är väl inte den allra bästa. Såklart ska man inte ljuga, det är man ju någonstans uppfostrad till att inte göra. Om det inträffat/inträffar mår man såklart inte bra med sig själv. Det är inte direkt med skarp blick och stolta ögon man stirrar mot figuren i spegelbilden. Ja så resonerar en ”frisk” människa anser jag och med det menar jag enkelt en person med ett hyfsat normalt samvete i behåll. En person med förmågan att känna empati och en förståelse för andra människor. Där ”jaget” och ”egot” inte helt tagit över. Det är illa nog att ljuga för vuxna i sin närhet, men när barn dras med i lögner och ofrivilligt drabbas av svikna löften m.m då kan jag inte låta bli att beröras. Det går inte att förhålla sig till det på något vis. Sanningen segrar alltid tillslut, visst är det så, men hur orkar man med ett liv uppbyggt av lögner? Hur reagerar ens omvärld? Det måste ju bli ett väldigt isolerat liv tänker jag mig med väldigt få personer nära som kanske till och med lever precis efter samma livsmåtto för att klara av och att orka med. Jag har ärligt lite svårt för att förstå detta så därför har jag nog grubblat färdigt kring detta för denna gång.
Sov sött ⭐️
