Idag hade jag ett långt och otroligt givande möte med en mycket trevlig tjej som representerar den fantastiska stiftelsen Ide’ för livet. Jag har samverkat med dem tidigare och som det kändes under det 2,5 timmars långa mötet idag så är det nog inte helt omöjligt att det blir så igen. Det talas väldigt mycket om utanförskap och statistiskt kan man räkna ut hur många drabbade barn det kan handla om varje år och det måste såklart göras något åt det. Igår när jag var påväg till min bil som stod parkerad en liten bit ifrån Navet här i Sundsvall så hände det igen. Jag blev mer eller mindre påhoppad av en påverkad tjej i ca.30-års ålder. Samma tjej som alltid, en nära vän till annan person som finns i våran närhet och även hon sorgligt nog missbrukare kombinerat med lidande av psykisk ohälsa.
Det går inte att begränsa sig i tanken över hur mycket man skulle vilja göra för barnen som drabbats av dessa problem. Ja att tillägga, för barn till förälder/föräldrar som inte på något vis vill känna sig vid att de är ordentligt sjuka, de föräldrar som inte alls ser något fel i att ena stunden lova sina barn guld och gröna skogar för att nästa sekund helt strunta i sina åtaganden som faktist ständigt gäller då man valt att bli förälder . Ibland kanske det till och med är så att det inte bara är ett barn det handlar om, många gånger har de här sjuka personerna flera liv de borde känna ansvar över. Jag har bilden rätt klar för mig (eller hyfsad klar iallafall) när det gäller psykisk ohälsa, men varför inte greppa de här verktygen som faktist finns runt om? Ta hjälp av de som vill hjälpa? På något vis lita på sin omgivning och bli ödmjuk i sin tokiga situation. Det är det som såklart kallas brist på sjukdomsinsikt. Visst förstår jag det, men vid tillfällen jag står och ser på (rätt ofta faktist) hur små oskyldiga barn gång efter gång blir svikna eller ”matade” med så fruktansvärt dåliga lögner eller uteblivna lovde telefonsamtal , ja då är det inte lätt att förstå! Trisst, tragiskt,fruktansvärt, så illa… Ja att beskriva denna frustrerande och växande känsla inom mig, vad som kommer upp i svikande stunder är inte direkt svårt. Ilska är också något som växer sig starkare och starkare. Att förhålla sig till detta som det så ”fint” heter för sin egna överlevnad?? Visst det förstår jag också till viss del med tanke på hur jag märker att jag far illa av detta och rakt mår dåligt då det händer, men om barn direkt blir drabbade då har jag svårt att förhålla mig, då kan jag inte stå tyst och bara se på och lådsas att det går bra att förhålla sig. Om jag ser tillbaka bara på vad som hänt de senaste två åren så borde jag kanske för min egna skull bara stått på sidan, tyst och sett på, bara fokuserat på att försöka förhålla mig, men eftersom det handlar om små barn som direkt blivit drabbade i situationer som inte alla är OK för dem att hamna i utan överdrift, då kommer jag aldrig att lära mig att förhålla mig tyvärr. Jag kommer alltid att fortsätta att stå upp för min magkänsla oavsett om jag i stunden får ordentligt mycket med skit för det, man blir ju ofrånkomligt en rätt besvärlig person för dem som fungerar på annat vis. Tänk så många gånger jag bevittnat tex. telefonsamtal där barn faktist också starkt reagerat på den här påverkade personen på andra sidan av telefonlinjen. När tom. barn gång efter gång på olika vis ger oss vuxna tecken och tydliga signaler på att de inte tycker att det känns OK. Då är det ju omöjligt att bara fortsätta att stå på sidan, tyst och se på. Eller ännuvärre, lyssna på barnet/barnen men därefter helt släppa det, gå och lägga sig och vakna upp till en ny dag och lådsas som ingenting har hänt. Nej det sätter att agera på är inget sätt som fungerar bra för mig. Att vara tyst och att bara se på eller som det så fint heter och något jag ständigt blivit matad med, lära mig att förhålla mig till det hela , hitta ett sätt att förhålla sig till det sjuka som händer, blunda, hålla för öronen, se mellan fingrarna, lådsas som om det inte händer….. …: Nej, jag är inte mentalt och känslomässigt rustad för att göra så och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att bli det heller. Om man inte kämpar eller står upp för vad som är rätt och fel, hur blir det då för barnen? Vad blir vi för slags förtbilder och kanske det viktigaste av allt, vad lär vi barnen med det? Jag tror att det kan skapar både ett ängsligt beteende och kanske en besvikelse hos barnen som får tråkiga följder både direkt och på sikt.
Ide’ för livet vågar ta tag i sådana här saker många kanske väljer att både blunda för och inte prata om. Det är därför jag tror att den organisationen föll mig så bra i smak redan första gången för 10 år sedan då jag kom i kontakt med ansvariga.
