Människor som saknar respekt för andra och formligen gör som det passar dem, styr och ställer med sin omvärld så det blir precis som de vill blir jag så otroligt leds och irriterad på.
Fast lika leds och irriterad jag blir på dem blir jag samtidigt på mig själv som lägger ner kraft och energi på att överhuvudtaget bry mig.
Jag tycker att jag har hanterat det mycket bättre förr, men om jag tänker efter förstår jag varför det ordagrant blir kortslutning för mig numer.
Jag har aldrig någonsin haft en sådan typ av person så nära mig tidigare som jag faktiskt har nu.
Nej, det är inte min sambo eller någon som har anknytning till mina biologiska barn
(tack och lov).
Hade det varit så, ja men då hade jag ju faktiskt också kunnat välja mina sätt lite mer att agera utirån i diverse situationer.
Visst, lätt att vara profet från sidan kan man ju tycka och såklart är det många gånger kanske så.
Att lida av psykisk ohälsa är dessutom otroligt sorgligt och en stor del av mig lider verkligen med personer som är drabbade.
Samtidigt när det gäller vissa fall kan blir jag både lite frustrerad och arg.
Om man nu erbjuds så mycket hjälp och får redskap men mer eller mindre struntar i att omsätta det till sig själv gång efter gång. Fortsätter att missköta sig?
Fortsätter att vara arrogant, rakt oförskämd och respektlös mot personer som ALLTID finns där och sopar upp, räddar upp och tar hand om?!
Känslorna svämmar förmodligen totalt över för mig då det dessutom finns barn inblandade.
Tankarna för mig går rätt snabbt till de här kämpande tjejerna/kvinnorna som skulle bli de perfekta mödrarna men inte kan få barn, jag känner flera stycken.
ORÄTTVIST!
Den dagen jag slutar tycka och bara förhåller mig tror jag aldrig kommer att komma.
Tyvärr får man dras med lite huvudvärk och massor med egna tankar på vägen.
För att prata om det är inte alltid det enklaste.