Ibland är det svårt att stå på sidan och se på.
Ja när saker blir lite fel och går lite tokigt.
Såklart är det alltid lättare då det inte finns känslomässiga band kopplade till händelser.
Jag är ett jättebra exempel själv på hur jag drabbats av det.
Personer som stått i min närhet, personer som försökt förmedla både det ena och det andra som verkligen varit bra, men som inte direkt fått någon ordentlig betydelse förrän det landat och jag själv tillslut tagit ställning.
Jag är en person som varit väldigt duktig och fokuserad på att hjälpa och leda andra, egentligen med saker som jag borde hjälpa mig själv med.
Detta är något som inträffade för några år sedan, så det har inte att göra med någon eller några vänner jag haft tidigare än just de senare åren.
När insikten kommer till en kan man ju bara bestämma själv vad man vill göra av den.
Andra kan tycka, tänka och försöka, fast ingen annan än personen själv bestämmer fortsättningen.
Det är inte så svårt egentligen.
Eller?
