Oj vad länge sedan jag skrev nu 🙁 eller det är egentligen inte så påriktigt , nej pennan på traditionella papperet glöder som aldrig förr… Som jag sa till barnen på skolan, jag har för tillfället en överproduktiv tänkar hjärna, därför började det helt plötsligt att brinna i mitt hår och jag förvandlades från blondin till rödhetta..haha, det var sexåringar jag pratade med, så innebörden var densamma som jag precis beskrev, men inte direkt ordvalen.
Bloggandet har fått vila några dagar. Det blir så märker jag när jag får lite störningar jag inte väljer, samt att jag varit i ett ordentligt ”massor på G” stimm i samma andetag och därför knappt hunnit med att samla i hop mig, sorterat och plockat i och ur mina osynliga och hyfsat uppmärkta ”projekt på gång” påsar.
Satt ner igår och läste igenom det journalisten Mia Berg skrev i tidningen Leva Ps och det är nog som min vän o bästa kollega Johanna sa när hon läste det förra veckan, – ja du, det här har hon gjort riktigt fint och bra, det är ju inte så lätt att fånga upp dig o printa ner dig på papperet kan jag intyga, och det förstår ju jag med 😉 .
Detta repotage är för mig väldigt speciellt. Det kom ett mail efter sommaren, en dag som var en mycket speciell dag. Kommer aldrig att glömma den dagen.
Uppmuntran var något jag mer än mest behövde just då. Det behöver man väl egentligen i vardagen alltid,oavsett vem och hur man är som människa, men det finns som sagt tidpunkter man behöver bli glad lite, lite extra. Orden som slutligen i detta mail ledde till frågan om att få göra ett repotage träffade rakt in i mitt hjärt. Vi träffades några timmar veckan efter och jag kan säga att redan då fattade jag tycke för denna person. Hon var varm, lättsam och framförallt lugn och samlad. Precis som bästa Johanna, min raka motpol. Att denna tjej nu ska bli hon som kommer att författa min bok vågade jag ju då inte ens drömma om. Detta kommer att bli toppenbra!
Det känner jag precis överallt. Mia Berg som medförfattare, min Johanna som sätter det snygga på slutet tillsammans med min fotograf Camilla’s fina foton. Också jag då, lite roddande här och lite där.Wow, vad överlyxigt…känner mig s
å stolt och så glad. Tok Klok står det på Mias mössa därbak och det är passande om något på henne. Inte ENBART då för att hon valt att engagera sig i mitt bokprojekt (hihi)
Fasen ska du skriva en bok?
Min dröm är att få ge ut en egen bok.
Nice, hoppas man få lära den när den är klar. Mvh Jossan