Så har jag bläddrat igenom bunten med papper igen. Den bunten (eller de buntarna) som vi tvingar oss att spara i ett dokumenterande och bevisande syfte. De där buntarna av dokumentation som talar sitt alldeles egna klara språk, den totala och hemskt att säga mycket brutala sanningen 🥲

Det kanske låter märkligt, men varje gång som jag går in i en sådan där lite mer jobbig period så tar jag hem dessa väl bevarade luntor (nej de finns inte sparade hemma här, vi vill inte på något vis att någon ska råka över denna läsning, inte nu iallafall, kanske i framtiden) Dessa luntor med vidrig och totalt förnedrande läsning finns bevarade på de ställen man minst kan förstå och nej, inte alls i någons nära hem. (Så fick man plötsligt inbrottstankar så kan man slå bort dem per omgående. 😅 ) Skulle någon av dessa hemska samlingar försvinna så finns det alltså så många fler och allt ligger ju dessutom bevarar i form av dokumentation digitalt på olika instanser. Denna historia finns och den går liksom aldrig att skratta bort, gömma undan eller fly ifrån. Den är grunden till varför saker och ting blev som dem blev. Det är en grund till de många beslut som då fattades via sjukt jobbiga processer. Dessutom har jag så många dagboksanteckningar, mina alldeles egna ord från det hela och när jag läser dem så förstår jag ärligt inte att jag stod pall. Jag förstår däremot varför jag tagit skada så pass som jag gjort och jag blir såklart motiverad till att få hjälpen att komma tillbaka om än med små, små steg.

För mig blir det alltså viktigt att påminna mig själv om varför jag ibland störtar ner i mina grubbelperioder, denna läsning blir en solklar påminnelse och förklaring för mig själv till varför jag utvecklat en rätt svår PTSD . Denna läsning påminner mig om hur stark jag ändå varit som orkat stå kvar, att jag valt att stanna och inte gå iväg som kanske andra hade gjort i samma utsatta läge. Av all läsning så har det genom åren slagit mig att de personliga påhoppen, de grovt kränkande och så nervärderande orden direkt riktade till mig (både öppet på sociala medier där mitt namn dessutom många gånger förekommit kopplat till alla hemskheter men också via sms till min sambo där jag omnämnts som sambo i form av texter såsom tex: -Du kan ju hälsa din sambo … följt av olika hotfulla scharanger med direkta hot och/eller förnedrande och direkt kränkande långa texter.), ja denna läsning av allt det galna har varit det som påverkat mig mest och fått mig att må som allra sämst. Såklart har det gjort mig oerhört ledsen. Ledsen, kränkt och många gånger, (ja, de allra flesta tyvärr) förenat med en oro och en ihållande rädsla. Kanske är det inte det som skrivits som påverkar mig mest, nej med närmare eftertanke så är det känslan av obehag och en påminnelse om hur mycket sjukt det finns i våran värld som sätter som mest spår. Att bli offer för ett sjukt beteende kan jag ändå på något vis förstå, det har jag ju läst mycket om redan från dess att jag valde mitt yrke, jag fattar det men jag tycker såklart för den skull inte att det är OK. Nej, det som slagit mig mest hårt genom åren och de stunder jag tvingar mig att gå igenom detta är de personer som finns runt omkring. De så kallade ”friska” människorna som hänger på dessa sjuka historier och öppet uttalar sig och triggar igång med uttalanden som nästan är på samma låga och oacceptabla nivå? Hur kan de människorna ens uttala sig? Det är personer som absolut inte har någon annan sida än en endaste en och det kan jag säga för att ingen av dessa har någonsin frågat oss om hur vi upplevt det hela. Hur de som inte känner mig ger sig rätten att spy så sjukt mycket med elakheter över mig , eller supporta de mest hemska och kränkande påståenden gällande mig har tagit hårt på mig och gjort mig väldigt ledsen, Tills nu! Jag inser just här och nu när jag gått igenom det sista som vi har sparat från sociala medier, ja där bla. en person som jobbat för mig på ett av mina ställen (eller jobbat o jobbar, personen i fråga fick faktist nyttja de tjänster som erbjöds helt gratis). Av alla som skulle kunna vara den pesosen så valdes just denna ut. Så synd att jag inte visste då allt jag sett och bevittnat gällande denna människa idag. Såklart hade inte den personen alls fått chansen och möjligheten av mig, jag hade tveklöst tagit någon annan av alla dem som ville. Oavsett så har kränkande uttalanden som kommit i dessa sjuka och öppna trådar som funnits på social medier varit som mest sårande. Kanske för att man någon gång långt tillbaka haft en tilltro på just denna person. Det kan ju helt klart ha en koppling faktist till att jag tagit det hårt. Jag har många gånger genom åren frågat mig själv vad jag kan ha gjort för ont mot denna person och tänkt många gånger att det måste ju vara någonting så fruktansvärt med tanke på alla elakheter som kommit för allmänheten att ta del av. B. Jag har samtidigt tänkt att jag tycker att det är direkt synd att personen/personerna i fråga som isåfall tar ut det på detta förfärliga vis. men när jag numer läst om allt detta som sagt så känner jag plötsligt en befrielse. Jag känner mig på riktigt fri. Det verkar ha hänt massvis med mig. Mina täta kontakter med min psykolog och min behandling av min jobbiga PTSD (som tyvärr aldrig verkar bli riktigt bra) har hjälpt i detta som det verkar. Jag kan nämligen kolla på dessa hemskheter i skrift och faktist känna att jag tycker ordentligt synd om dem som väljer att bete sig såhär. Jag tänker faktist också på deras nära. Hur skadat blir det liksom inte när man har en sk. förebild som vräker ur sig och öppet supportar de mest elakaste och kränkande i text? Detta finns på print och detta kan man ju liksom aldrig skylla bort sig ifrån, jag fattar att det inte är jag som har problem (något som säkert också vem som helst bara med en snabb överblick på allt detta skulle förstå. . Stackars, stackars alla dessa elaka människor faktist.

Vilken egen befrielse, vilken behaglig känsla på något vis. Ett steg i taget och om jag tar dem utan att stressa så går det ju . Jag har ju just nu och precis bevisat det för mig själv. Jag inser att jag läser dessa luntor med lite andra ögon numer och jag kan i min lilla rosa bubbelvärld bubbla vidare. Nej bubblan kommer inte att spricka (utan att citera en av alla förnedrande och elaka texter mer noga😅)

Att förändra andra går liksom inte, det är bara att gilla läget och att fortsätta att hitta vägar till att försöka förhålla sig till dåliga beteende . Numer är det på andra nivåer än skrift.