Det slog mig i går kväll då Jeppe kom hem efter sitt arbete (ja han har sitt jobb här i Sundsvall under sommaren och då det är ”plugguppehåll”.) numer och framåt hälsar han bara på då han kommer hit. Checkar in i sitt rum men mer som en gäst än inneboende. Knepigt samtidigt som jag nyper mig i armen av lycka. Tänk om det hade varit på annat vis? Tänk om mina vuxna barn inte skulle fixa livet själva? Det är inte att ta för givet att ha det så bra och lyckat som vi har det och ödmjuk är jag till det. Oerhört lyckligt lottad som fått så pass fungerande barn så de är stora nog att klara sig själva. Visst, vi har en oerhört stor tomt så visst skulle vi kunna bygga en liten stuga till någon av den om det skulle behövas, men tack och lov så finns inte det behovet. De både försörjer sig och klarar sig helt själva.

Självklart kan man tycka men jag har förstått att det verkligen inte alltid fungerar så. Därav nyper jag mig emellanåt i armen och skrattar mig lycklig. Extra roligt blir det såklart när våra stora kommer ”hem” en eller två dagar för att hälsa på ❤️