En av de dagar då det känns som det är som mest med människor ute på Birsta och på stan’ begav jag mig dit, ja till båda platserna och tillsammans med båda mina stora barn, fast i två omgångar. Det innebar att jag fick mysfika vid två tillfällen som såklart hör till då det vankas sista shopping innan julafton. Jag älskar dessa dagar i puls innan jul men det krävs lite mer av mig nu i jämförelse med förr. Det går inte med ord att beskriva hur mycket med energi det tar av mig att ge mig iväg ut i vimlet på detta vis nu mot förr. Hur påkopplad jag är för varje ”-Hej” jag hör eller det räcker egentligen med att jag skymtar någon i ögonvrån för att direkt kopplat det till någonting mindre bra för mig. Jag har en tro på att allt ska bli bättre och att det snart ska ge sig, men när? Hur lång tid kommer det att ta? Kommer jag någonsin att kunna fungera som mitt ”normala” JAG igen? Mina barn vet och de visar en stor förståelse, men såklart måste de också fundera på hur länge de ska behöva umgås med en mamma som halvt är någon annanstans, som måste ha lite koll på vad som händer runt hörnet (typ) då vi sitter tillsammans för att ”mysfika”. Jag kommer inte att ge upp i kampen om att börja fungera lite mer ”normalt” igen men jag blir så ledsen då jag märker hur långsamt det verkar gå. Ibland känns det som om jag tar ett steg fram och fem tillbaka, men det är väl samtidigt pga. att jag utmanar mig så som jag gör som jag också blir medveten om det. Kanske ska jag ändå se det som positivt att jag som idag gav mig iväg och in i det jobbiga för på så vis tvingar jag ju mig till att så småningom fixa det lite bättre?! Jag inbillar mig att det är den här ”träning ger färdighet ” principen eller ”på det bara”, som gäller.

Jag sa till en nyvunnen vän för några dagar sedan att träning, god kosthållning och sömn hjälper mig att fixa en god balans trots allt, men jag inser här och nu att det här med sömn vid tillfällen då jag valt att utmana mig själv rejält fungerar sämre. Visst, jag har haft fullt upp med att slå in paket ikväll och in på småtimmarna men just nu sitter jag i soffan uppkrupen i hörnet med det sköna täcket med tyngd över mig. Jag måste bara sortera och gå igenom den låååååånga dagen för att sätta punkt och för att ta mig framåt-vidare! Det inbillar jag mig också att jag mår bra av. Dessutom tänker jag att det är bra att skriva öppet om mina tankar och funderingar. Förutom att det är en form som hjälper mig själv så tror jag också att det hjälper andra, både de personer som vet vad jag är med om men som väljer att aldrig prata med mig om det, eller de som inte vet alls men som möter mig och undrar varför jag kanske inte hejar eller ser sådär glad ut som de kanske i normala fall är vana att möta mig. Jag kämpar hårt just nu med att ta mig tillbaka till det som varit normalt för mig. På vägen dit behöver jag all hjälp jag kan få. Bara att vistas hemma och någon kommer och inte knackar på utan bara går in (ja de få gånger jag inte låst ytterdörren) håller mitt hjärta på att totalt hoppa ur kroppen. Det tar mig jätte lång tid att återgå till något slags ”normalt” tillstånd igen. Som sagt, jag skriver och jag pratar om detta i tron på att jag ska kunna lämna rädslan och händelsens som framkallat detta mer och mer bakom mig. Jag skriver och pratar om det för att det är viktigt för mig att öka en slags förståelse och på så vis få lite hjälp på vägen i den rätta riktningen ❤️

Det är inte helt omöjligt att vi snart ses på stan eller på Birsta igen, måste bara sova några timmar först