Tänk idag är det exakt tre år sedan på dagen som vi hade objudna gäster inne i vårt hus. Dagen då mina två stora barns rum blev vandaliserade. Nej, ingenting annat i huset förutom deras rum! Lådor var uttagna, madrasser och sängkläder framdragna, ett allmänt kaos och förstås saknades både det ena och det andra. Mina föräldrar var de som i vanlig ordning hjälpe oss. Jag tänker allt mer ofta för mig själv, hur skulle jag bära mig åt och överleva utan deras hjälp och support i allt detta som stundtals och rätt ofta sker? Nu syftar jag inte enbart på inbrottet, nej jag söker dem nämligen ofta i ett stöttande syfte gällande andra tokigheter som de faktist helt oskyldigt och ofrivilligt hamnat i. Ja de precis som mina barn har ju inte alls valt det, iallafall så mycket mindre än mig. Kunde jag plocka ner alla stjärnor ifrån himlen så skulle mina föräldrar och mina stora barn helt klart få dela på dem. Mitt liv skulle inte fungera utan dem, så känns det just nu❤️
Den där dagen för tre år sedan finns såklart kvar. Frågan kvarstår om det var meningen att det bara skulle bli mina stora barns rum som skulle bli drabbade eller inte. Med tanke på utvecklingen åren efter så är det tyvärr ofrånkomligt att man bygger sig en egen teori tyvärr.
Vi var iallafall helt ”lyckligt” ovetande om det hela pga. att mina föräldrar tog hand om det hela. Vi fick den där välbehövliga familjemysveckan utomlands som vi så väl behövde. Vi firade en familjeangelägenhet vilket är ett otroligt starkt och fint minne som självklart också lever kvar ❤️
