Det finns en kvinna här i Sundsvall som utför en behandlingsmetod som heter EMDR. Jag har träffat Åsa som hon heter i några terapeutiska samtal och det behövdes egentligen bara ett möte med mig för att sätta min diagnos. Ja, jag har utvecklat PTSD i samband med förföljelsen som dagen idag inträffade för tre åt sedan. Denna händelse ledde förvisso till ett kontaktförbud som jag och min sambo kämpat hårt för att få redan innan denna traumatiska händelse, men efter detta som skedde mitt på ljusa dagen och helt öppet på Storgatan i min hemstad så utfärdades ett kontaktförbud rätt omgående. Detta kontaktförbud har förlängts fyra gånger för min del vilket betyder att saker och ting inte direkt går åt rätt håll. Sorgligt, det tycker jag trots att jag är väldigt hårt drabbad, men numer tänker jag faktist endast på mig själv och att finnas bra för min familj. Andra tankar som tidigare funnits så som att tex. finnas som en frisk länk mellan på olika vis för denna person tänker jag faktist inte längre, jag har med detta sjuka alldeles tillräckligt och nog med mig själv.
Att det gått så långt att jag utvecklat posttraumatisk stress syndrom hoppas jag alltså att jag ska få lite hjälp med att behandla nu. Den här ”tickande bomb” känslan måste bara bort, i det långa loppet orkar man varken fysiskt eller psykiskt att leva i det tillståndet. Att ständigt gå runt och att vara på sin vakt, att alltid känna någon form av rädsla, nej det måste bli ett slut på det. Jag ser framemot att den färgstarka bilden som finns på min näthinna nu snart ska övergå och bli lite mer svart/vit.
Imorgon är jag alltså redo för en första behandling. Jag ser knepigt nog framemot det!
Vem kunde veta detta för fem åt sedan? Det är nog tur att man inte kan se in i framtiden för att se att någonting som detta ska hända skulle nog tom. få en optimist som mig att fundera några varv. Jag har nu lovat mig själv att med detta, här och nu går min gräns. Mer får det faktist inte bli för livet är väl ändå till för att njutas av 
