Ett glädjehopp för kärleken.
Idag åkte vi förbi min mamma och pappas kyrka, ja där de gifte sig för en massa år sedan.
Utanför Forsa kyrka ligger också min mormor Astrid begravd.
Självklart gick jag förbi och pratade lite med henne för många fina minnen väcktes till liv.
Hon försvann från oss för så länge sedan vilket är orättvist. Livet är skört och stundtals grymt orättvist vilket man också blir så påmind om.
Det finns så många exempel på människor som totalt bara skiter i sina liv och totalt bara struntar i sina barn och andra nära..
Varför är det så grymt orättvist?
Jag skulle så gärna vilja ha mina nära och livsglada vänner och släktingar hos mig, ja alla som lämnat mig alldeles för tidigt, de som dessutom var nöjda och mycket tillfreds till livet!. Vad är meningen med att de liksom skulle checka ut? Är meningen den att jag ska bli ännu mer frustrerad och irriterad på de människor i min närhet som visst, lever, men som helt och fullt bara skiter i livet och det ansvar man som människa har, ännu mer då man också tagit beslutet att skaffa barn och som bara det är en anledning stor nog att faktist ta det ansvar som det innebär då man sätter de små till liv.
Vad är egentligen meningen med att det ser ut på det vis som det faktist gör?
Hmmm, denna stora fråga snurrar i mitt huvud och gör mig lite smått galen emellanåt. De senaste åren har det blivit ner påtagligt då jag dagligen bevittnar små individer som direkt är drabbade av detta direkt sjuka och djupt tragiska dilemma