För mig är inte livets stora gåta, ”älska,glömma och förlåta”, nej för mig är livets gåta någonting helt annat.
Varje gång jag tar den där prommisen för mig själv, ja då det finns möjlighet att snacka med sig själv så klurar jag på den helt omöjliga ekvationen ja den mest hopplösa gåtan att lösa.
Varför är det så vansinnigt orättvist? Det finns så många människor som fullständigt skiter i att ta vara på sig själv och det fantastiska liv som breder ut sig framför deras fötter. Hur kan man inte välja att kliva ut och bara ta för sig när det finns så mänga levnadsglada människor som inte skulle vilja göra annat än att ta för sig och bara leva men blir stoppade pga. sjukdom? De mest levnadsglada människorna kan inte eller orkar inte ta för sig pga. sjukdom som sätter stopp. VARFÖR denna orättvisa? Jag kommer alltid att grubbla på denna gåta och jag kommer förmodligen aldrig att förstå mig på denna svårlösta ekvation.
Så länge jag har exempel i min närmaste närhet, exempel på att helt och hållet skita i livet och exempel på sjukdom som sätter stopp för livet så kommer jag att fortsätta med mina promenader och funderingar gällande svårlösta ekvationer. Jag får det verkligen inte att gå i hop.
Fuck Cancer och Fuck missbruk.