Jag är så väldigt trött känner jag nu när det är dags att kliva upp för att starta igång dagen. Fast det är väl kanske ändå inte så konstigt? Det är väl en rätt naturlig reaktion att kropp och sinne säger STOPP efter en minst sagt tragisk vecka
Bussolyckan med alla dessa skolungdomar. De hann inte ens fylla 15 år några av dem som miste livet.
Terror dådet i Stockholm. Usch och fy, skrämmande och så hemskt. Det som dagligen händer ute i världen vilket är ofattbart och ogreppbart det med kom så väldigt nära.
Den unga hockeymålvakten som hittades död efter en trevlig kväll tillsammans med sina vänner. Någonting som också kröp så nära. Jag känner som mamma alltid en knepig oro då jag inte har koll på vart mina tonåringar precis befinner sig. Jag vet inte hur den känslan någonsin ska gå över och det blev som svårare och mer påtagligt nu. Usch vad jag känner att jag får ont i hjältat och i hela kroppen när jag tänker på alla drabbades anhöriga.
Privat har jag haft en hel del kontakt med polisen föregående vecka. Tidigare jobbiga händelser tas upp och automatiskt så väcks jobbiga känslor kring det hela åter till liv. Detta varvat med två begravningar. Ja fortfarande pratar jag om samma vecka, den som precis har passerat.
På en av begravningarna fick jag spela trumpet. Det kändes så fint att få göra det och kraften med det tar jag med mig nu för att orka ta nya tag. Jag vill trots allt elände som hänt så nära och på så kort tid försöka hitta hoppet och känslan med låtens titel ”Härlug är jorden” om än det är lite svårt just nu i skrivande stund.
Var ordentligt rädda om varandra det ska vi vara vi som fortfarande har varandra ❤️