-Jaså det är du som kommer Lilla Bubblan!
– Bubblan, ska vi köpa ditt vatten oclså (en srandard kommentar då vi är och handlar)
– Mamma Annelie, vi går ut nu..
Ja, kärt barn har många namn och här hemma känner jag mig verkligen som det där kära barnet. Den Lilla började ett tag också med att ropa Annelie då hon ville någonting och det var nog den största anledningen till att de större syskonen började säga mamma Annelie till mig. Fast mer och mer har mitt namn försvunnit de senaste dagarna. Så sent som nu på morgonen sa 7-åringen till mig innan han drog iväg till skolan: ”- men, åååå… Jag tror visst att mamma är lite sjuk”.”, oclså klappade han mig på huvudet där jag halvlåg i soffan. Ingen annan bar i närheten så jag tolkar det som att han för dagen valde att säga så.
Jag känner att de situationerna då det händer, det händer nämligen väldigt ofta med mitt andra bonusbarn så blir jag lite förvånad och tänker efter om jag hörde rätt. Barnen är däremot helt naturliga med det. Det som känns bra och rätt för dem, ja det är det absolut viktigaste i det stora hela. Jag har många namn här i familjen och de väljer att säga vad som passar dem. Så kommer jag alltid att tänka oavsett vad andra säger/tycker. Barnen ALLTID först, så tänker alltså jag och har alltid gjort. Sitt egna vuxna EGO bör alltid komma i andra hand är min personliga åsikt.