Det är en sak att se och att göra någonting åt det hela om det man ser verkar vara lite galet och tokigt. Det är en helt annan sak att se men att inte orka ta tag i det man ser utan lutar sig mot att det är väl ändå ingen katastrof just här och just nu. De gånger jag krockar med människor så beror det ofta på just detta. Jag är en person som har svårt att släppa det som uppenbart är så fel, som till och med andra erkänner är fel men som de ändå bara kan släppa med olika tillhörande förklaringar. Många gånger för att det egentligen är rätt jobbigt att ta tag i saker som direkt gör att man hamnar i ett obekvämt läge, någonting man därefter också måste orka stå upp för. Ja det kan ju vara en förklaring till sitt val av lösning.
Min roll på de olika arbeten jag haft, främst när jag jobbar tillsammans med barn har blivit den obekväma och lite jobbiga pedagogen, ja såklart även för mig själv. Det är nämligen ofta mig barnen har kommit till och såklart kan man då inte strunta i den informationen som man får. Såklart måste man visa både barnen och sig själv att man reder ut det hela, ja i alla fall om det handlar om jobbiga saker de inte förmår sig att klara av att reda i själv. I min arbetsintervju med min nuvarande arbetsgivare rektor Brisson så sa jag bla. att jag är nog en rätt besvärlig person när det kommer till frågor gällande barnen och ungdomarnas rätt att bli tagna på allvar. När jag hade arbetat några dagar minns jag att Brisson kom ut på rasten där jag tillbringade tid tillsammans med några yngre barn på skolan. Han viskade i mitt öra att han förstod vad jag menade och i samma mening bekräftade han att drt är så vi vill att det ska vara här på våran skola. Såhär 4 år senare kan jag bara intyga att det verkligen är så. Jag är rätt säker på att denna ledare fungerar så som människa också, han är väldigt lik min pappa i både sin roll som rektor och den människa han också är i grunden. Åtminstone på den viktiga punkten då det direkt handlar om människorna man har att göra med.
När man är på det viset som jag är kan man säkert upplevas både fyrkantig och princip fast. Säkert också bli kallad att vara så svart eller vit, och så är det alldeles säkert. Den uppfattningen är förmodligen totalt korrekt. Såklart kan man i stunden när man står på sig och fortsätter och fortsätter att göra det trots att man bara möter hinder och elakheter på vägen bli oerhört sårad och ledsen, och ibland undrar jag om det är den reaktionen som finns kvar lång tid efter? Undra om det är den ledsamheten och de sårande ögonblicken tidigare som omvandlas till den här ”-Vad var det jag sa ” känsla, ja helt enkelt den klassisk bitterhet när man står med ett resultat eller ett facit en tid efter? Jag är rätt övertygad att det är så och eftersom jag själv anser att bitterhet aldrig klär en människa särskilt bra så är det viktigt att ta den hjälp som finns till att jobba bort den 💕
Medvetenheten är det första steget till förändring. Drt är jag rätt övertygad om..
