I kväll var jag hembjuden på ett möte till en av de imponerande människorna jag mött i den grupp jag regelbundet ingått i via anhörighetscenter. En grupp med personer som till stor del hjälpt mig i processen att stå ut, men kanske främst att hålla i hop då det blåser snålt runt knuten, stundtals lavinartat också för den delen. När jag sitter med de här människorna så får jag verkligen de här klapparna på axeln och de peppande och uppmuntrande orden som jag känner att jag verkligen behöver i livet jag och ingen annan valt att leva. Jag glömmer aldrig den första dagen som jag välkomnades in i detta med en öppen famn från en fantastiskt fin och enastående yngre man med två då väldigt små barn på full tid. Ja, jag valde det utan att veta bakgrunden kring den för mig lite väl främmande situationen, men såklart fattade jag väl rätt snart att det var särskilda och mycket speciella omständigheter som gjorde att denna papp var just den Super pappan han var mer eller mindre på full tid. Lika mycket som jag beundrar min egen styrka i detta beundrar jag såklart honom (om inte mer). Jag är så oerhört glad att vi två till slut sammanstrålade och blev till ett och det mest fantastiska är att ju mer galna och egentligen helt absurda saker som händer och sker omkring oss gör oss bara lite mer enade och förenade om det ens är möjligt✨
Allt ont för med sig någonting gott, ett ordspråk som stämmer så bra. Fast det är givetvis med en viss sorg jag ser hela situationen runt omkring vilket jag lätt gör när det finns andra som blir oskyldigt drabbade. Krig i världen? Varför? Något jag inte på något sätt kan förstå, men när man ser hur det ser ut i sin närhet så suckar man ju bara och konstaterar: det kanske inte är så konstigt… Tyvärr 😔
