Jag köper att egoism i vissa fall kan vara bra och att det gynnar  sig själv. Men egoism slår sällan bra mot omgivningen.Jag tycker att det är likt en folksjukdom som inte alls klingar positivt i vårat samhälle. I vissa fall smittar den dessutom och med det menar jag att barn gör som sina förebilder, sina vuxna omkring dem. 
I 17 år har jag nu träffat mina vänner Happiness. För mig  har det varit ett rent hjärteprojekt från dag ett och det är det fortfarande.

Det kostar mig en hel del tid och för det får jag så oerhört mycket tillbaka , ja i princip allt utom pengar. Dessa träffat tillsammans med mina bästa vänner är för mig en enorm tillfredställelse, något som faktist inte går att mäta  i pengar. 

Happiness påminner mig varje gång hur jag önskar att andra i samhället  borde vara. Här finns det visst egoism, men ännumer generositet, glädje och respekt. Även om mina glada och goa vänner sätter sig själva  i första rum många gånger även de så går det inte ut över någon annan på något dåligt vis.  Blir det diskussioner, meningsåtskildigheter så löser mina vänner det direkt!  Ingen behöver gå och fundera eller må dåligt i onödan lång stund. I deras värld pratar man om saker för de vet att problem inte försvinner bara för att man inte lådsas om dem. Jag känner alltid mig trygg tillsammans med mina vänner i Happiness för jag vet att om vi tex. har en överenskommelse eller lovar  varandra saker så är det som skrivet i sten. De skulle aldrig komma på någonting annat överhuvudtaget. Fler borde ha så fina vänner som jag har. Fler skulle behöva  smittas med allt gott Happiness är rustade med. 

Jag avslutar som jag för det mesta  säger: 

”Mer Happiness till världen”