Den senaste tiden har vardagen påmint mig om en hel del ”elände” på precis alla fronter. Jag känner bara att jag skulle vilja skrika rakt ut, blir frustrerad och framförallt fundersam. Hur kan livet behöva var så grymt och så vansinnigt orättvist? Somliga får kämpa för sin överlevnad, tvingas fly ifrån sina länder och sin trygga punkt för att komma till någonting, ja vadå? Andra lever i en ständig oro pga. ovisshet. Så har vi det just nu själva. Det vilar ett lugn på så vis att det nu finns en kontroll på någonting som annars tickar liknande en bomb i min/våran närhet. En kontroll för tillfället som vi inte kan påverka men heller inte behöver ansvara för. Nu vilar det helt och hållet på andra och framförallt på individen själv. Så den största och jobbigaste situationen känns iallafall lite lugn för tillfället, jag tänker inte på den 24/7 eftersom det är alldeles tyst pga. omständigheten just nu och ett litet tag framåt. Det är inga terrorliknande främst sms som annars påminner om hur sjukt det verkligen är. Det känns lite som att det är nu eller aldrig det finns möjlighet till en förändring. Sjukdomar i våran närhet, ja det verkar som om det är en period just nu när det inte finns något stopp på alla tråkigheter. Jag är därför så tacksam för den hjälp som verkligen finns. Främst hjälpen som Anhörighetscenter bistår med. Igår var jag där för andra gången. Jag har alltid haft den teorin för och med mig själv, (eller alltid i mitt vuxna liv iallafall) att om man pratar om saker som är jobbiga så hjälper man både sig själv och andra som brottas med liknande situationer. Jag får nu möjligheten att träffa andra personer som alla lever i en vardag med någon anknytning till missbruk och/eller psykisk ohälsa. De är väldigt öppenhjärtiga och framförallt ärliga. En två timmars träff blir det varannan vecka och någonting jag verkligen kommer att prioritera och se som en god hjälp för mig själv. För fyra år sedan kunde jag väl aldrig föreställa mig att jag skulle ingå i en rehabliknande grupp där man sitter i ring och talar om jobbiga och svåra situationer som påverkar livet och vardagen väldigt mycket. Jag liknar det med de här psykologiska amerikanska TV programmen som inte känns verkliga, eller som jag aldrig någonsin då kunde ta till mig som en hjälp och en del till mitt liv. Det är lite annat nu. Tänk vad man kan omvärdera saker snabbt😳
När jag satte mig i bilen igår för att åka hem kände jag mig oerhört trött, men samtidigt så otroligt stark som faktist vågar och vill ta tag i jobbiga situationer direkt. Jag tror faktist att det krävs både mod och styrka för att bestämma sig för det. Det finns väldigt många som borde jobba med både sig själv och jobbiga saker som händer, men som istället väljer vägen flykt. Eller locket på. Det finns såklart anledningar till det. Kanske för att de anser sig färdiga med det jobbiga, de känner sig stabila med det hela och har lärt sig att förhålla sig, eller också är anledningen att de inte orkar. River man upp massor med känslor så måste man ju vara redo för att våga visa sårbarhet. Det är ingen lätt psykologi det här med hantering av jobbiga situationer. Jag är iallafall nöjd med mitt val hittills, det är någonting som passar mig. Fast visst drömmer även jag ibland om att hitta någonting att fly till bara jag,bara med mig själv. Drömma måste man ju få göra. Det är drömmar som håller oss lite glada och märvarande i stunden anser jag ⭐️
