Ikväll blev det en kvällsresa upp till Kramfors med ett långt ofrivilligt stopp efter vägen. Vi blev stillastående i bilkö ca. 2 timmar. Själva syftet med resan var att se Jeppes (min sons) första hockeymatch, en träningsvariant mot Kramfors. Matchen började 19.00,  vi anlände fyra minuter innan slutsignalen.  Det blev en förlängning på fyra minuter också. Såklart är det ledsamt att vi missade i stort sett hela matchen, men tacksamma att komma fram oskadda är en stark känsla som tar överhand då man passerar en olycksplats. 

Väl tillbaka i Sundsvall hamnade vi i Max drive-in. Något jag längtade efter redan då jag stod i den långa bilkön flera timmar tidigare. Tråkigt att kvällen blev som den blev, men en hyfsad nöjd hockeykille kom hem strax efter oss. En sådan här gång är jag extra glad att jag har så fina stora barn omkring mig som jag verkligen har. Utan dem skulle jag känna mig väldigt ensam många gånger. Om inte de hade följt med mig ikväll tex, ja då hade jag ju åkt helt själv, eller då hade jag såklart tagit med SuperEllie! Min sambo kan jag sällan räkna med, isåfall måste han be om hjälp för att lämna sina  två små. För en träningsmatch som ikväll är det inte att tänka på, och speciellt inte då de var bortlånade igår. Två dagar på rad är sällsynt, det händer endast  varannan helg.  Nu håller jag verkligen  tummarna för att det blir fler hockeymatcher i vinter. Det är nämligen någonting  jag verkligen ser framemot. De håller på att ta ut laget nu, så ännu är ingenting klart .

Sov gott, det ska jag nu försöka göra.