Sanningen kommer alltid ikapp, eller som min sambo ständigt säger:                 ”Det goda segrar alltid tillslut.”  Man kan inte ljuga för barn för de ser igenom det. Helt klart är det så, det märks redan här hemma. Fast det är barn som inte är så gamla ännu så förstår de. Det fina med dem är att de också förhåller sig till märkliga saker och situationer 10 gånger bättre än vi vuxna. Jag får  verkligen öva mig på att lägga bort mina egna känslor ordentligt. Min frustration gör jag mig därför ordentligt av med under mina träningspass i skogen. Det gäller att hitta förhållningssätt även för oss vuxna. Jag har märkt att det hjälper till för att vinna de små barnens förtroende. De pratar och bubblat ur sig saker som de funderar över numer. Saker som de ”matas” med, saker som de inte riktigt själva kan hantera. Inför barnen skulle jag ALDRIG yppa ett ont eller fördömande ord även om det verkligen finns massor att säga om de ”dumma”vuxna, men hemligheten med att lyckas vinna ett förtroende ifrån barn tror jag just är att bemöta på ett neutralt vis och att istället direkt  bolla över frågor tillbaka till dem  rörande om just vad de precis berättade. Hjälpa dem att sätta sina känslor på  det inträffade och inte lägga på dem sina  egna ”tycka synd om” känslor. Även om det i stunden kan bli gråt och man behöver tröstas en längre stund så är det också en  känsla att lära sig att bejaka. Det är viktigt att slussas in i verkligheten på ett bra vis. Att ta hjälp av de myndigheter som verkligen finns för att ge de här hjälpande verktygen på vägen. Skeppet (en av SOC.s  alla hjälpande verksamheter) har jag via mitt arbete tidigare kommit i kontakt med. Jag kunde väl aldrig föreställa mig att jag skulle hamna där  privat, men nu när  jag valt det liv jag lever är det  ett  självklart ställe att regelbundet få åka till. Jag kontaktade dem rätt tidigt och det är något som min sambo verkligen utryckt att han är tacksam för.  

  • Jag får också en otroligt skön distans till mitt egna liv. Jag kan inte nog många gånger säga till mig själv hur tacksam jag är att ha en fantastisk pappa till mina stora barn. En fungerande och frisk pappa som gör det möjligt med ett delat föräldraskap. Något jag aldrig tidigare skulle fundera eller reflektera över. Något som såklart är omöjligt att inte tänka på nu när jag på nära håll ser hur det också kan vara. Jag säger det lite nu och då till mina stora barns pappa, men framförallt till mina egna barn som också på nära håll är med i ett nytt liv med små barn som bor med oss på heltid trots att vi inte är en kärnfamilj. Hur många gånger har jag inte varit ledsen och gråtit när barnen skulle vara borta ifrån mig en hel vecka?
  •  Det  här växelvisa boendet, lika mycket hos oss båda som vi alltid haft för barnen var ju såklart fruktansvärt jobbigt och under en lång  tid blev man ju ordentligt påmind om vilket misslyckande man ställt till med för barnen. Nu såhär i efterhand känner jag såklart fortfarande en uns av misslyckande, men med tanke på vad jag lever i för familjekonstellation just nu så är jag mest tacksam över hur otroligt bra mina stora barn både haft och har det.
  • Nu är det dags att snöra på sig  träningskorna. Rundan i skogen är för mig livsnödvändig. 😄