Att bara hitta fel i andra tror jag är ett syndrom nästan lika vanligt som att bara hitta fel, att vara totalt negativ och rikta allt dåligt mot sig själv. Inget känns bättre eller sämre. Vart finns mixen för att skapa den goda balansen i och med sig själv? Balansen för att överhuvudtaget kunna överleva om något plötsligt oväntat och jobbigt inträffar? Jag tror att det är ytterst viktigt att se sig i spegeln, fundera några gånger vad man själv har att jobba med innan man skäller och skyller på alla andra. För att komma rätt bör man någon gång ha varit fel, visst…. men sitt dåliga beteende kan aldrig skyllas på någon annan än sig själv. Det finns inga ursäkter för det. Dåliga händelser bör man ångra och bearbeta oavsett om det finns yttre omständigheter som hjälpt till. Det som hänt är gjort är gjort förvisso men erfarenheten ifrån det inträffade och vad man lärde sig och gör av det i framtiden är avgörande på många vis.
