Jag är långt ifrån ensam om att stanna upp för en stund i dag. Stanna i stunden och bra reflektera, fundera och minnas det fruktansvärda och ofattbara som hände för exakt tio år sedan.
En våg drog plötsligt in så enorm att den skördade mängder av människors liv.
Människor som valt att på olika vis tillbringa sin tid över julen i Thailand och andra ställen som också blev drabbade av samma otäcka mardrömsvåg.
De här personerna som så tydligt beskrev känslan av att tappa greppet om sina nära älskade. Hur de såg dem svepas med och i den stunden tvingas leva vidare med känslan att aldrig någonsin igen få mötas.
Att där och just då avslutades deras drömsemester, deras liv tillsammans är något jag tydligt kom ihåg som starkt inslag på nyheterna flera veckor och månader efter.
En vän jag lärt känna förlorade sin mamma i Tsunamin.
Fler jag har koppling till har förlorat sina nära under samma katastrof.
Jag följer dem aktivt både nära och på avstånd och blir mäkta imponerad över deras ork och deras vidare driv.
Att klara av att leva vidare på ett så bra vis.?!
Ödmjukhet och respektfullhet är något mina vänner verkligen blivit mästare på att anamma.
Om det är något det fruktansvärda lärt dem så är det just kanske det.
Att vara snäll och schysst mot sina medmänniskor för att man aldrig vet hur länge man får vara med varandra är något gemensamt mina drabbade vänner har.
Det är såklart inte så att jag tycker att fler borde drabbas av tuffa händelser i sitt liv, men många borde vakna upp och skärpa till sig.
Hur många är det inte som spottar.slår och sparkar på sina nära?
De som de nästa sekund påstår att de älskar mest av allt.
Undra hur de personerna skulle överleva en plötslig separation i en naturkatastrof?!
Nej….
Att vara rädda om varandra så länge vi har varandra är något vi ska fundera ordentligt på.
Extra mycket av min tankekraft ger jag för tillfället till min vän
Jessica Falk.❤