Mitt i natten, eller stunden då jag ger Lillan mat då natten precis börjar slå över till tidig morgon är en riktigt skön stund har jag kommit på.
Det råder en total tystnad ifrån alla håll. Sköna och långa in-ut andetag hörs från flera håll.
Allt är så tyst och stilla att man nästan hör sin egna tankeverksamhet.
Jag kommer ofta på mig själv att jag fastnar i tankar runt detta lilla knyte jag rofyllt håller i min famn. Kanske just för att jag är så intensivt tillsammans med henne så kommer tankar naturligt rörande just henne.
Något jag ofta funderar över är det här med barnuppfostran.
Det var länge sedan jag planterade grunden för mina andra biologiska barn. Dessutom tillsammans med en annan man, de stora barnens pappa.
Jag minns hur viktigt jag tyckte det var att dela samma grundvärderingar kring just den frågan och det märker jag än idag då vi pratar. Vi är rätt överens i det stora hela. Skönt och som sagt, så otroligt viktigt. Inte minst för barnet/barnen.
Hur ska det bli för detta lilla barn då?
Är vi överens i det stora hela som föräldrar? Vi är två individer med olika bakgrund och helt olika livsöden med oss i våra ryggsäckar. Så som det såklart är då man ses och slår sig samman vid ett senare skede i livet.
Jag har ju en syn på uppfostran som kanske inte alls stämmer överens med en annans. Hur blir det då?
Hur tullar man på sina inlärda principer och normer för att ge plats för något som känns helt nytt och främmande?
Hur gör man om man inte är överens i frågan barnuppfostran?
Jag har inte tänkt på det någonsin tidigare eftersom jag och mina stora barns pappa var överens. Fast såklart funderade man så här fram och tillbaka även då innan vi satte en gemensam bas vi trodde på.
Jag kommer inte ihåg att vi ens pratade om det, nej det var något som växte fram helt av sig själv.
Så kanske det även är nu. Funderar för mycket kanske jag stundtals gör.
Såklart vill jag inte uppfostra mina barn till några ”små soldater”, fast är det vad de blir när man har filosofin och tron som jag har, ja men då är det soldater jag vill att det ska bli då. 😉
Jag har hittat några textrader jag tycker känns vettiga iallafall, och ärligt så tror jag inte att barnen blir några tråkiga soldater om man som förälder väljer att tro på de teorierna.
Är det lätt alla gånger? Såklart inte, men vem utvecklas inte av utmaningar här i livet.
