Jag tänker nog mer på det än jag säger det. Mina vänners sätt att vara påverkar och präglar, de lär mig att se verkligheten och sanningen mycket mer än man kan föreställa sig.
Det är väl därför jag förespråkar det här med att mötas mer naturligt alla tillsammans oavsett ålder och handikapp.
Att vara olika är häftigt men kan både skapa rädsla och avtståndstagande.
Okunskap skapar elakhet tror jag helt klart.
I vissa fall och i vissa möten tror jag tyvärr att det inte är bra eller fint nog i mötet med handikappade, och i de fallen och tillsammans med den sortens människor spelar det nog ingen roll hur
många möten som sker, de blir förmodligen inte annorlunda.
Det är ledsamt att säga det men under mina år tillsammans med mina vänner har jag tyvärr stött på alla typer av människor då vi gjort olika saker.
Då pratar jag om möten med oss som kallas normalbegåvade.
Det är såklart mina vänner i Happiness detta handlar om.
Som sagt, jag har hunnit med att göra en hel del saker med dem under mina fjorton, snart femton år tillsammans.
De flesta upplevelserna är såklart så som de ska vara. Så som det är då jag väljer att göra saker med mina andra vänner.
Fast då finns det alltså tillfällen då det uppstår saker som är rakt sorgligt att bevittna.
För några år sedan släppte vi ju en bilaga jag kallade HappyNews tillsammans med Sundsvalls Nyheter.
Det var en tidning med massor av positiv och härlig läsning då gänget såklart var i fokus.
Vi hittade på roliga och tokiga upptåg tillsammans som dokumenterades både i skrift och fotades av proffs.
Överallt där vi drog fram följdes vi av en fotograf.
Ett av reportagen gjordes på ett av våra fina hotell i Sundsvall.
Jag hade kommit överens med VD:n där att två av mina kärleksfulla vänner, ett äkta par skulle få checka in på fina hotellet och tillbringa natten i en svit.
Något de aldrig tidigare fått göra.
Reportaget gick ut på att de med sina ord och sitt sätt att uppleva saker skulle beskriva atmosfären och hela känslan där.
Resultatet blev häftigt. De upptäcker och satte ord på känslor många aldrig någonsin skulle tänka.
Vi togs emot av en super fin receptionist. De var två där men den andra tjejen klev direkt undan. Det var knappt hon hälsade. Fast eftersom det var en så hjärtlig och fin person som sträckte ut sina armar och tog emot mina vänner på ett genomäkta och hjärtligt vis så brydde vi oss inte om den andra.
Det hade vi väl inte fortsatt att göra heller om det nu inte var på det viset att allt blev så påtagligt annorlunda då våran fotograf en stund senare dök upp.
Plötsligt blev ”vi” väldigt intressanta även för tjejen som inte brytt sig på något vis och helt tagit avstånd från oss tidigare.
Det sköna med mina vänner var att de då markerade rätt rejält. Har det inte passat tidigare så går det inte att lådsas vara trevlig senare.
Maria blev våran hela kvällen .
Hon var varken inställsam eller falsk. Hon brydde sig inte om det skulle bli tidningsrepotage eller ej. Hon var helt enkelt en äkta och fin person som engagerade sig utan några andra avsikter. Att det kom en fotograf eller ej var inte avgörande för henne.
Detta känner mina vänner av. Det går inte att lura dem på något vis.
Tyvärr har jag lärt mig att det kan vara så här. Förr blev jag ledsen och arg för gängets skull. Numer blir jag mest ledsen för de här inskränkta och falska människornas räkning.
De skulle bara veta vad mycket i både känsla och lärdom de missar!
