Jag är glad för den flexibilitet jag tillåts på mitt arbete.
Att vakna tidigt på morgonen varje dag är just för tillfället inte min grej nämligen.
Dagar och kvällar fungerar jag hur bra som helst och det motiverar just till att denna flexibilitet förekommer för mig på mitt arbete.
Många av mina arbetsuppgifter sköter jag nämligen både dagtid, kvällstid och helgdagar.
Perioden mitt över lunchtid finns jag såklart ALLTID på skolan ute i korridoren och matsalen bland alla elever.
Möten med elever i sin naturliga skolvardag är ju mitt huvudsyfte som inspiratör på Engelska skolan.
Att jag är så här trött nu förtiden just på morgonen stressar mig inte.
Jag är gravid och inser att jag behöver ta den här extra halvtimmen för att komma igång på ett bra vis.
Att det finns små barn i huset som gärna startar dagen väldigt tidigt oavsett vardag som helgdag stör mig inte så mycket numer heller.
Hade de velat varit med mig mer så hade jag såklart klivit upp. Jag har alltid tyckt om att vara tillsammans med barn om jag märker att de väljer mitt sällskap, men för de små barnen här hemma är det till 90 procent pappa som gäller.
Det betyder att jag blir den som själv stannar kvar i sängen och han kliver upp tidigt då barnen skriker efter honom så fort de vaknar.
De är väldigt morgonpigga vardag som helgdag 🙂
Från början då vi träffades kom barnen till våran säng då de vaknade.
Jättemysigt de gånger de kom för att snacka och mysa.
Fast när det försvann och det övergick till att de låg med varsin surfplatta i sängen med oss bytte jag rum för att få vakna i lugn och ro.
Jag märker med mig själv att jag har svårt för den här spel/film utvecklingen som exploderat i låg ålder de senaste åren.
Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas vänja mig och anpassa mig till det.
Jag försöker verkligen, men de gånger jag inte fixar det så väljer jag att kliva undan.
Det är de här tillfällena som tydligt påminner mig om att det var länge sedan jag hade små barn.
Ljudkänslig har jag i och för sig alltid varit och såklart såg mina barn på film osv. när de var små, men då gjorde de det på sina rum.
Jag minns att decälskade att vara på sina rum emellanåt.
Jag tyckte ibland att det var tråkigt att de försvann och stängde dörren.
Många gånger knackade jag på för att kolla läget, ja att allt stod rätt till 🙂
Nog om detta, men ärligt så funderar jag helt klart mycket på hur det ska bli att få en baby snart.
Hur ska det bli när sen växer upp?
Kommer vi att vara överens om regler, uppfostran osv.
Vi vuxna runt om måste ju ha någon typ av gemensam grund just för att skapa en trygg plattform. Eller?
Ja det hör såklart till att ha funderingar, det närmar sig ju med stormsteg 🙂
