I fredags tror jag att jag kände en mer tydlig rörelse i min mage. Jag inbillar mig att jag till och med kände det utåt.
Fast det kan ju lika gärna ha varit bubbel och det fjärilsliknande fladdret jag känt ett litet tag nu.
Veckorna går fort, snart 19 veckor, snart alltså halvtid.
Konstigt att jag inte tänker så mycket på det. Kanske för att både trötthet och illamående gått över och jag inte börjat känna av sådan jätteförändring i kroppen ännu. Eller kanske för att vi inte pratar så mycket om det, allt har gått så fort och vi har inte riktigt hunnit landa i det hela. Inte någon av oss den nya stora familjen.
För mig var det ju dessutom så länge sedan jag befann mig i detta tillstånd, för min sambo var det ju inte alls så länge sedan. Båda senarierna kan ju vara anledning nog till att det verkligen är på ett helt annat vis denna gång.
Att det blir prio långt ner på listan beror säkert som sagt på att detta skett rätt snabbt.
Om man träffades som vi gjorde i april och har två helt skilda skilda liv med olika bakgrund/livsöden som ska svetsas i hop så tar det ju mycket av både engagemang och tid. Lägg till en flytt till det. Stora saker händer på kort tid och som var grej för sig kräver just ordentligt engagemang!
Så den växande bäbismagen får helt enkelt växa och må bra för sig själv ett litet tag till. Ännu putar rumpan mer än magen gör har jag iallafall noterat. 😉
Tids nog kommer en bäbis förhoppningsvis fram och då får vi ju skämmas om vi är lika oengagerade som vi är just nu, (hihi)
