Att få jobba med det som man brinner för och drivs av mest av allt är ju verkligen mer en dröm än något som händer påriktigt.
Det är också något jag påminner mig själv om rätt ofta.
Samtidigt är det ju inte direkt helt utan driv och kraft saker och ting genomförs.
Dessutom då det är rätt varierande uppgifter jag tar mig an i mitt arbete på skolan så krävs det ju massor av för och efterarbete.
Sådant som sällan märks och något jag heller inte pratar så ofta om.
Nu har jag varit anställd på skolan som inspiratör och elevsupport över ett år.
Både jag och eleverna börjar känna varandra påriktigt.
Jag stortrivs verkligen och det smittar tror jag. Nu tar många elever mer initiativ, ger idéer på vad de vill göra med mig och hittar på egna bra saker med stöd ifrån mig.
Visst, jag erkänner att vissa dagar är jag rätt slut men kommer alltid fram till att det är värt det.
Förra veckan däremot hade jag så otroligt maxade dagar att det inte fanns möjlighet att motivera mig till en endaste spontan aktivitet extra.
Som jag nämnde, något jag för det mesta annars bara uppskattar.
När ett par tjejer i åk. 5 frågade mig om vi tillsammans kunde arrangera en smoothieday och sätta priset fem kronor för att skänka till de utsatta i Filippinerna så sa mitt hjärta såklart YES!
Fast förnuftet skrek direkt NEJ!
Hur skulle det vara möjligt att trycka in då det egentligen redan var förmycket?!
Att tillägga, smoothies i skolan betyder en hel del för och efterarbete. Lägg ockspå till en massa timmar för servering, vanligtvis är de ju gratis.
Jag sa faktiskt nej till tjejerna men ångrade mig dagen efter. 🙂
Lösningen blev istället fruktsallad.
Till det serverades vaniljyoghurt.
Enkelt och gott.
Närmare 400 kronor samlade tjejerna och jag in på ett litet kick.
Att de bara kunde vara med i arbetet ca.35 minuter gjorde inte så mycket.
Jag hade ännu en gång motiverats till att göra något gott, och då räknas inte tiden på något vis för mig.
Måbravinsten är alltid värd något som för mig inte kan mätas med något.
