Som jag nämnt tidigare, det är verkligen en stor förändring som skett i mitt liv.
Det har verkligen hänt på kort tid.
Det är ett fantastiskt nytt liv på alla vis.
Det liv jag någonstans alltid har drömt om och på något vis alltid saknat.
Ett familjeliv på etthundra procent.
Att träffas på senare år är såklart både på gott och ont.
Jag är optimistiskt lagd så jag försöker såklart se fördelarna med varje situation som uppstår. Olika bakgrunder och olika erfarenheter man samlat på sig på varsitt håll tidigare både påverkar och formar en till den person man numer är i sin nya relation.
Ett förflutet är just ett förflutet, det som varit har varit och såklart är det något man lämnar bakom sig och sätter en ordentlig punkt för. Det säger förnuftet.
Rätt enkelt och logiskt om man tänker efter.
Att förhålla sig och att anpassa sig till olika nya situationer det förflutna för med sig är däremot en annan grej och inte alltid så enkelt.
Det är något jag ska vara ärlig att säga, det är något jag personligen verkligen får jobba med och påminna mig själv att jobba ordentligt för lite nu och lite då.
När det rullar på är det väldigt lätt att inte stanna upp och att tänka efter vad som känns rätt och vad som är fel. Det är lätt att tappa sig själv och sina egna värderingar med allt nytt som händer och sker omkring en.
jag inser att jag inte bara är en person som gärna ställer mig själv åt sidan, mina barn, mina vänner och mina andra nära blir också lite lidande.
Det är lätt att gå ”all in” i något just för att det är något som i stunden behövs.
Såklart man vill och försöker att hjälpa till om man märker att det är nödvändigt.
Jag kommer ihåg då jag själv hade mindre barn. I början då jag flyttade till eget hus med barnen var en mycket speciell tid.
En period då ett helt nytt liv skulle ta fart. Massor av nya situationer att både ta hänsyn till och börja lära sig att leva efter.
Att ha barnen varannan vecka på helt egen hand för att den andra veckan vara helt utan var nog den största och mest jobbiga förändringen i det nya livet.
Den här tomheten och saknaden när jag inte var med barnen var enormt stor och smärtsam, något jag aldrig trodde jag skulle vänja mig vid.
Den veckan jag tillbringade med barnen blev istället väldigt intensiv.
Man ville fylla dagarna med så mycket som det bara gick minns jag.
Under de första åren kommer jag ihåg att jag hade väldigt svårt att lämna ifrån mig mina barn de få veckor per månad jag hade de.
Det var ju trots allt bara halva tiden på en månad.
Fast fortfarande hade jag ju ett arbete och ett liv byggt efter att leva två vuxna i en familj så det var ju i början nödvändigt att be om den här hjälpen.
Min mamma och pappa fanns till hands för oss. En hjälp jag avvecklade mer och mer med tiden. Det kändes lite naturligare att min mamma och pappa så snart som möjligt skulle få komma tillbaka till rollen som vanlig mormor och morfar för mina barn, inte några typ ”surugat föräldrar”.
Visst, mycket var nytt och konstigt med det nya livet som ensam förälder, men att involvera mina föräldrar som jag då gjorde kändes aldrig riktigt som en bra lösning.
Jag var rätt snabb att ändra och anpassa mitt egna liv och mina egna aktiviteter så jag själv kunde ta hand om mina barn.
Det har fungerar bra under flera år, så då det fungerar som bäst är det alltså dags att återigen ändra lite i sin ordning och reda.
Det är ju pga. positiva händelser i mitt liv och det är anledningen som trots allt bestämmer att det är värt det.
En fin kille som snabbt blev min sambo mötte jag och med honom ett par mindre barn. De barnen bor inte halva tiden hos mamma och halva tiden hos sin pappa. De bor mer hos sin pappa vilket kräver mer såklart från oss andra som kommit in i deras familj.
Vi har redan nu bott in oss med varandra. Faktorn trivsel tillsammans är mycket hög även om mina barn fått stått tillbaka och fått lov att anpassa sig väldigt mycket nu under en tid.
Tack vare att vi varit duktiga att ta
till vara på de kvällar vi varit småbarnsfria och bara ägnat oss åt de stora så har vi fått ihop en bra sämja mellan alla.
Det är ju också dags att flytta till gemensamt boende nu i dagarna så det är ju något som verkligen bidrar att hålla humöret på topp.
Att vi vuxna också är duktiga på att ge oss utrymme till att rå om varandra bara vi är ju också något man aldrig får glömma.
Den dag det inte blir viktigt tror jag är en farlig dag. Då har något gått fel på vägen.
En kärnfamilj är något unikt och speciellt i sig.
Då är man ju en familj som har varandras kött och blod, åtminstone har båda föräldrarna lika starka band och därav en naturligare koppling till sina små.
Till och med då om jag tänker tillbaka på tiden då jag levde i den typen av familj, ja tillsammans med barnens pappa, så behövde vi ibland få lämna barnen en kväll eller tom. ett dygn för att bara få ha lite egen vuxentid.
Numer i livet som just pågår kommer jag på mig själv att jag är lycklig att få vara tio minuter bara själv med min kärlek då vi alla har vaknat på morgonen tex. Att ligga kvar under täcket i tysthet tillsammans och att bara få ”vara” är tillräckligt och nog. Hmmm… säger en del angående hur vardagen ser ut just nu. Vi är nämligen väldigt duktiga på att pussla och att bara byta av varandra.
Eller fylla den barnfria tiden med en massa ( i min värld) jobbiga måsten.
Numer har jag faktiskt börjar efterlyst lite egentid och ibland slår min önskan faktiskt in 😉 .
Som ikväll..
Vi ska inte göra någonting annat än att bara ge varandra tid tillsammans.
Tappa upp ett varmt bad och förhoppningsvis inte somna direkt därefter.
Skön lördagkväll bara två vuxna emellan 🙂
Ta vara på tillfället då det ges.

20131123-195202.jpg