Hur vi agerar och beter oss mot varandra är såklart olika beroende på vem vi är,vart vi kommer ifrån och hur vi själva haft det under tidens gång.
Såklart saker och ting påverkar oss och för det mesta finns det förklaringar till hur och varför vi gör som vi gör i olika samanhang.
Så länge ödmjukheten och medvetenheten synkar så ”köper” jag det,men när det istället blir på så sätt att man säger en sak och gör något helt annat själv, målar upp en bild av sig själv som med verkligheten inte stämmer överens så blir jag påriktigt ledsen.
De personer som kämpar och strävar efter att göra sitt yttersta, respekterar sina medmänniskor för det dom gör istället för att klaga ,söka misstag osv. De personerna högaktar jag.
Fel går det alltid att hitta. Inbillar mig att är man minsta missnöjd i grund och botten så blir det kanske på det viset, omedvetet för sig själv antar och på något vis hoppas jag(!) men väldigt påtagligt mot andra och framförallt mot de som drabbas.
Varför ska det vara så lätt att söka fel istället för att verkligen lyfta och hitta det som är bra?
Om inte vi vuxna beter oss schysst och respekterar varandra, hur ska det då bli för våra små?
Det är inte OK att sägs en sak och göra något helt annat nästa sekund. Det blir ju som att spotta sig själv i ansiktet.
Tror vi måste bli duktigare att påminna varandra, på så sätt öka en medvetenhet. Jag är själv låååångt ifrån felfri. Blir väldigt glad när någon påpekar och hjälper mig till rätta. För så är det såklart..
Är man inte medveten är det också omöjligt att ta steget till förändring.
Vart, hur och på vilka grunder kritik kommer ifrån däremot är för mig avgörande. Vissa personer lyssnar jag på och blir riktigt glad av. De som strävar efter att leva som dom lär är för mig goda förebilder.
Önskar fler av den sorten i våran stundtals rätt vilsna och missunnsamma värld…
Den som lever den väljer och livet är inte alltför långt.
Varför inte fånga dagen och försöka att göra något bra utav den?
Jag ska iallafall göra ett försök redan här och nu!
Go’morgon:-)