Har i vanlig ordning tagit min vardagliga prommisrunda. Varierar lite vart jag går, men favo är speciellt två rundor..

Idag blev det en runt sjön. Precis som för dagen i dag sex månader sedan. Skillnaden i dag mot då är att då var allt utom en vanlig skön o behaglig prommis dag, jo förvisso i början, men med tanke på hur den kaotiskt avslutade så finns det ingenting bra kvar att minnas, ja från den perfekta starten. Tänk så lite vi vet, ja och vad fort det verkligen går! Glädje vänds till sorg på ett bixtsnabbt ögonblick, ja från ena blinkningen till den andra. Vad är det för mening undrar man…i en stund som då finns det för tillfället ingen mening, nej ingen mening  att just då förstå eller kanske aldrig någonsin att förstå!

Jag är ju lite av en ensamvarg stundtals på mina dagliga promenad rundor, för ca. åtta månader sedan knatade jag i vanlig ordning runt sjön och ett flertal gånger stötte jag på en kvinna som också knatade runt med sig själv, denna tjej har tidigare tränat hos mig på Träningsverket rätt flitigt så vi ”känner” ju varandra. Bestämde oss ganska snart för att börja haka på varandra lite nu och lite då. Vi hann lära känna varandra rätt snart och jag insåg snabbt att det här blir för mig en vän för livet. Vi hade rätt samma lika värderingar, upplever henne som en otroligt stark, schysst o total reko människa, en på miljonen!

Vi hade en otroligt härlig prommis som jag skrev, otroligt mycke´fniss så mycket´skratt. Hon hade drömt en sådan märklig dröm vi formligen vek oss dubbel över…vi tolkade den då i stunden som en pånyttfödsel, styrka osv..ja men vi bara härjade lös som faktist aldrig förr…Vi skildes åt med ett otroligt brett smile på våra läppar och ögon våta av glädjetårar! Samtidigt som jag gick mot min bil så hörde jag att det ringde i hennes telefon.Jag hann starta bilen, åka ett par hundra meter så ringer det i min telefon! Det var  hon, min sprudlande glada vän jag precis lämnat bakom mig..ja bara för ett kort kort ögonblick sedan.  Hon lät som förbytt, en helt ny människa! Min första tanke var, hjälp hon har blivit överfallen…måste kalla på polis, ja tankarna snurrade, förstod inte något av vad hon försökte panikartat skrika fram. Vände bilen, åkte mot henne, hon hade inte alls kommit  långt från platsen där vi tidigare sa hejdå.  Det var det där telefonsamtalet, ja det som ringde när vi skiljdes åt för några minuter sedan…hennes son var död!!

Ja min vän, det finns inte ord nog att beskriva dig, det har gått ett halvår nu, ännu har vi inte börjat ta våra promenader igen, men nu ska vi! Kommer ju aldrig någonsin på riktigt förstå vad du och din familj  går igenom, men tänker på dig ofta! För mig är du, min vän,  en så otroligt kraftfull och fin person med så otroligt mycke´styrka o livskraft.  Undrar ofta  varför du och de dina  skulle behöva drabbas av detta.  En vacker, praktfull  blomma , det är du det! Livet går ju vidare. Om så med små små steg.. Du hjälper mig att stundtals stanna upp…

 

Massa varma kramar till dig från mig