Ringde 7.30 på min telefon i går..hade kvällen innan lämnat mina underbara 2 till sin pappa med familj och kröp sedan själv i säng rätt tidigt! Helt eller nästintill (utan överdrift) röstlös! Kände mig lite ”småkymig” ( norrländskt uttryck för risig) redan efter helgens alla aktiviteter…så när telefonen ringde i går morse så hade jag i sömn nog bestämt mig för att egentligen sova sååå mycket längre! Svarade i alla fall och kunde inte annat än kliva upp! Tänk, jag tycker verkligen att det är sååå kul att vicka på skolorna runt om i min gamla hembygd..från att ena sekunden ha täcket o kudden i princip över huvudet så stod jag näst intill helt redo o fullt påklädd minuterna därefter! Med morgon rusningstrafiken(fniss) gäller det ju att åka med några minuters marginal så det fanns ju inte mycket tid till att softa o vakna lite i lagom takt med tanke på att första lektion startar 8.10..
Hann i tid!! Från att känna mig lite stressad o lite med andan i halsen så blev jag verkligen både lugn o gla’ när de första barnen ” upptäckte” mig på skolgården!!! Ja det här otroligt äkta o helt oförstörda dessa barn ja åtminstone på denna skola verkligen förmedlar!
Dom bara skiner o sprider en sådan värme som fyller hela mig!! Känner mig alltid lika varmt välkommen. Ja så det är ju såklart just det o den känslan som övervinner att kanske strunta o ignorera telefonen, Jason får mig att övervinner känslan av ” kanske lite krasslig idag”! Ja det här med äkthet…min särbo/sambo är precis i skrivande stund på inspelning av Fångarna på Fortet…en av hans lagkompisar råkar vara en mycket speciell madam, ja utifrån vad man kan se o bedömma från ” dumburken” iallafall.
Igår talades vi vid i telefonen och han berättade att hon alls inte i verkliga verkligheten är som den personlighet hon intar i TV-rutan… Ja men det var ju positivt o jättekul tycker jag, ja som verkligen kämpar för det här med schysst beteende, behandla andra så som du själv vill bli behandlad, respekt , tron på sig själv och sin alldeles egna förmåga osv..
Jag berättade det för barnen under våra samling i morse…en liten pojke ,ja alltså en av mina gulliga nioåringar räckte upp handen o frågade spontant:
Ja men Bubblan, om hon är så snäll…VARFÖR skriker hon då på ett TV program som jag såg…spring då din tjockis!!
JA VARFÖR??? Det frågar jag mig också tyst för mig själv…
…en stund senare tänkte vi inte mer på det…nej då var vi i våran härliga stund, ja den verklighet vi faktist förstår oss på , ja alla vi i tvåan på Fagga…vi gick ner till havet, njöt av enkelheten o det helt fantastiska vädret som förgyllde våran dag och gjorde den så härligt fin! Stundtals och långt ifrån enbart idag slår tanken mig…vad är syftet med att inte vara sig själv hela vägen o i alla lägen? Visst…jag hänger med på att vi stundtals spelar någon form av roll av oss själva på olika sätt och i olika sammanhang….men om man nu råkar vara snäll, vänlig o trevlig…vad finner man då för nöje i att vara oförskämd, tuff o mer eller mindre elak öppet och inför massor med åskådare i alla åldrar? Fortsätter nog klura på den jag!