Jag gillar att kolla på bilder. Eller rättare sagt, jag älskar att kolla på foton som JAG har fotat. Just känslan av vad fotot berättar är väl det finaste med det hela. Ett foto väcker ju åter liv i självaste tillfället/stunden som det beskriver. Att jag många gånger har blivit drabbad av fotostölder från mina sociala medier har jag ju beskrivit ett flertal gånger. Jag har också med det beskrivit hur irriterad, frustrerad och rent ut sagt förbannad jag varit på person som gjort detta. Det som känns så otroligt befriande numer är att den ilskan inte finns längre. Jag har kommit så mycket längre känner jag eftersom jag mer och mer fokuserar på själva känslan och inte fotot som objekt. Det är så skönt när orden helt och hållet nu landat i mig, ja dessa ord: ”Foton kan man sno, visst, men ALDRIG den händelsen som vi upplevde vi som var där ”in real”. Med det sagt så är det ju alltid lika sorgligt då det sker (nu var det tack och lov några veckor sedan senast som det hände) och självklart anmäls detta som allt annat tokigt som sker. Man vill ju självklart ha kontroll på vart sina foton publiceras, lämpligheten vart de hannar är ju enormt viktig såklart så av den anledningen så kommer jag/vi självklart att alltid agera! Fast det är en sådan stor skillnad på att agera och att reagera så som jag gjorde förr (Phu, befriande känsla)
Vi är en härlig samling på detta foto nedan. Tillsammans har jag och min sambo alltså fem barn, men vi har också ett extra barn som regelbundet kommer till oss. Jag har hängt tillsammans med den grabben i snart sju år. I söndags så var det julskyltningen som gällde för oss alla. William och Line träffade sina kusiner så nu har vi ännu en gång bestämt oss för att ses snart. Deras lilla tjej är ju inte någon bäbis längre, fast en bäbis har de nu faktist skaffat i form av otroligt söt minihund. Det var helt klart en av de sötaste hundar som jag någonsin sett❤️