Den senaste veckan har jag lagt in en extra växel gällande Framtidsgalan och det har givetvis tagit en hel del med tid bort från familjen. Visst, jag har varit hemma innan sovdags osv. men jag har inte varit med barnen så mycket som jag i normala fall brukar vara och det känns. Min minsta sa i dag på morgonen innan vi skulle åka till förskolan: ”- men mamma vad jag har saknat dig” också släppte hon inte sitt hårda grepp om min hals som hon kopplat på lite tidigare .
Jag är så innerligt tacksam över att kunna fungera normalt, dvs. att vara rustad med förmågan att både kunna älska och att kunna känna saknad. Jag vill alltså inte vara ifrån mina och min sambos barn speciellt många dagar innan jag känner en stor, stor saknad. Det är svårt att föreställa sig hur känslan i kropp och sinne är för människor som har valt att skaffa barn till värden men därefter av olika anledningar helt och hållet försvinner bort från deras avkommas liv. Det går verkligen inte att föreställa sig hur man än försöker och jag tänker att den oförståelsen är ännu en sak att känna tacksamhet för.