Det är inte på det viset att jag tar det för givet, nej då man på relativt nära håll (men ändå på ett lagom avstånd) bevittnat hur föräldrar får kämpa med sina barn på olika vis trots att de blivit myndiga och sk. vuxna för länge sedan ser jag på mina stora barn och känner en enorm tacksamhet. Den större (snart 20-åriga tjejen) har haft jobb sedan hon avslutade sin gymnasieutbildning. Där blir hon förmodligen kvar för en tid. Jag får höra att hon gör ett väldigt bra jobb i en klass på en skola, men som resurs åt ett barn. Hon gör det så bra att hon stundtals får ta mer ansvar än vad som i grunden och på papperet är bestämt. Min 18-åriga grabb tog körkort de första vardagarna efter sin 18-års dag , ja han skrev teorin godkänd den ena dagen för att fixa uppkörningen direkt dagen efter. Några veckor efter det fick han komma på en arbetsintervju som ledde till det arbete han numer har. Chefen är nöjd med honom. Anställda och kundet uppskattar honom redan. Såklart blir man som förälder otroligt stolt. Jag har alltså två fina och ansvarsfulla unga vuxna numer. De har inte alls samma behov av hjälp längre ifrån sin lilla mamma. Det är väl precis så det ska vara och jag tror att det finns många som delar min upplevelse och känsla när det gäller just sina egna stora barn. Jag vill tänka och tro att denna känsla och situation jag delar är mer vanlig och normal än tvärtom❤️
