Jag läser ständigt om olika beroendesjukdomar . Till och från så har jag alltid gjort det. Jag minns att jag läste mycket som tonåring och det tillsammans med de värdegrunder som min mamma och pappa lärde mig redan som litet barn har lag grunden och är förmodligen starten till mitt brinnande intresse för alla typer av människor, med eller utan sjukdomar. Att vara nära anhörig är inte direkt en enkel lott man blivit tilldelad. Jag lider faktist rätt mycket när jag läser om alla dessa sjukdomar och försöker att sätta mig in i att ha det sådär väldigt nära som jag tror fler än vi kan ana har det. Ja som om en nära släkting med blodsband drabbas, hur tacklar man det innan sjukdomen med det ”fina” namnet medberoende helt tar överhand?
Jag tror att nyckeln till förändring kan vara att man börjar prata om detta mer öppet. På så vis så lyfter man kanske bort en liten del av ”ensamast i världen” känslan. Det kanske blir lättare att fixa den eventuella skam och skuld som man som anhörig rätt ofta lägger på sig när en anhörig drabbas hårt. Ja, enligt det jag många gånger läser så är det ofta det som nämns när man kommer till kapitel angående att vara anhörig till drabbad av beroendesjukdom eller beroende- sjukdomar. Det är tyvärr inte allt för ovanligt att det finns många olika sorter samtidigt, heller inte att det växlar mellan olika typer av tillstånd om man väljer att inte få hjälp.
Som anhörig så finns det hjälp att få!! Det finns till och med hjälp att få hem för att möta personen ifråga om den vägrar att inse att den är sjuk. Nyckeln till det är att man är ärlig angående precis allt som händer och det är ofta där svårigheten ligger enligt mycket som jag lyssnar till eller läser. Förnekelse är ett slags försvar eller det klassiska: ” om man inte pratar om det så finns det inte”.
Det finns nog många både beroende och anhöriga som tyvärr lider i det tysta.
