Alltså så fruktansvärt ruggigt!Vad är det för värld vi lever i och hur många sjuka människor finns det bland oss som egentligen på full tid behöver hjälp och vägledning ifrån proffs?! Fast det tokiga i det hela är ju att om man är vuxen och myndig så måste man ha viljan till att ta emot den hjälp man blir erbjuden. En hjälp som tex. erbjuds till individer som får en orosanmälan emot sig där SOC väljer att starta en utredning. Det säger ju sig själv, är man inte medveten om att man är sjuk och inte väljer att lita på vad andra ser och av den anledningen valt att agera, så blir det ju självklart svårt. Ja då är det ju inte konstigt att man tackar nej, man ser ju inte behovet av hjälpen man blir erbjuden om man ”inte är där”.
Jag tycker att hela systemet är så frustrerande många gånger och tvångsomhändertas gör man endast då det gått så långt att man anses vara en fara för sig själv. Allt som händer pga. psykisk ohälsa mot andra i sin närhet då?? Räknas inte det? Frustrerande, sorgligt och så ledsamt, det är vad det är. En ond och en dålig cirkel det är vad det blir när det brister i insikt. Tids nog blir det såklart ett slut, men vad blir det på för vis? Vad blir utgången?
Det är både bra och dåligt att inte veta någonting om framtiden och är det någonting man blir extra mycket påmind om då man lever i påfrestande situationer så är det att man blir mer rädd om sina nära och kära. Man tar lite mer tillvara på varandra i livet just här och just nu ❤️
Hej Anneli! Jag förstår helt och hållet din frustation då jag själv levt som medberoende mamma under 15 år. I år är den första sommaren på 15 år som jag ännu så länge inte har ”den tickande, oroliga känslan dag och natt att nåt väldigt tragiskt ska hända”. Just nu är det lugnt för mig och det gäller att njuta av den stunden idag. I morgon vet vi inget om och ska heller inte oroa oss för.
En har inte energi till allt. Använd din energi till att ta hand om dig och njuta av alla fina dagar, som jag också tror att du verkligen, medvetet gör. Kram